Text: Vaxholms Fästnings Musei vänners årsbok
I årsbok 2013 skrev jag en artikel ”en händelse för 50 år sedan som skakade Sverige och påverkade Stockholms kustartilleriförsvar”. Artikeln handlade om Stig Wennerström som 1963 avslöjades var spion åt Ryssland. I årets årsbok följer jag nu upp med vår andra storspion i modern tid – Stig Bergling som även han arbetade åt den ryska underrättelsetjänsten.
Stig Bergling ryckte 1957 in på KA1 som uttagen kustjägare. Han fick bra vitsord som räckte till att vid utryckningen året därpå få en fast anställning hos polisen i Stockholm. Bergling hade en bra skolut- bildning som han genomförde dels på en känd privatskola i Stockholm och sedan fortsatt skolutbildning på östra real. Bergling blev också antagen som reservofficer i Kustartilleriet efter genomgångna utbildningar.
Efter att ha tjänstgjort i yttre tjänst i radiobilar inom stockholmspolisen flyttades Bergling till utlänningsroteln och sökte sedan en befattning hos Säkerhetspolisen 1969 och placerades på Säpos kontraspionage som var en av de mest åtråvärda avdelningarna att jobba på. Deras uppgift var att avslöja eventuella öststatsspioner samt att försöka rekrytera ambassadpersonal från dessa länder och att sedan lämna uppgifter till säkerhetspolisen som agenter. Det var ett dubbelspel som krävde mycket erfarenhet och mycket arbete på fältet med att spana på olika personer och att försöka finna lämpliga personer att själv rekrytera.
Under 60-talet var det en viss rivalitet mellan säkerhetspolisen och försvarets egen säkerhetstjänst. Detta var främst på chefsnivå medan arbetet på handläggarnivå ofta fungerade bra med att utbyta in- formationer med varandra. Det hade under en tid diskuterats att utbyta personal mellan Säpo och Fst/Säk som den militära säkerhetstjänsten hette, för att öka förtroendet mellan organisationerna. Stig Bergling bedömdes vara rätt person att bli Säpos förbindelsman på Fst/Säk genom att han ju var reservofficer och hade god kännedom hur försvaret arbetade och hur man tänkte. Han placerades på Fst/Säk 1971. Han hade svårt att smälta in i den miljö som rådde på försvarsstaben och hans privatliv borde i sig ha varit varningsklockor som fått arbetsgivarna att reagera. Bergling var begiven på starkare drycker och det hände att det var tumult i hans bostad så att ordnings- polisen fick ingripa. Han hade också ett utsvävande liv med många olika kvinnor som han ibland i berusat tillstånd var ganska hårdhänt mot. Inga av dessa varningar trängde fram till ansvariga chefer och man blir istället glad och lättad när Bergling 1972 efter ett knappt år på Fst/Säk får sin FN-tjänstgöring i Israel och därefter Libanon beviljad och att man därmed ”blir av med” honom. Redan 1968 hade Bergling tjänstgjort som militärpolis på Cypern.
Vad man inte visste var att Bergling under sin tjänstgöring på Fst/Säk kopierat kvalificerade handlingar om våra tunga befästningar runt om i landet. Dessa var förtecknade enligt ett särskilt kodsystem och omfattade alla försvarsanläggningar bland annat alla Kustartilleri-installationer samt våra mobiliseringsförråd. Sekretessen var mycket hög kring denna dokumentation och om jag minns rätt så var det bara vid Fst/Säk som den kompletta förteckningen fanns. I Milostaberna hade man enbart förteckningar över sina egna anläggningar. Att han kunde göra detta utan att bli upptäckt var helt enkelt slarv med rutinerna och hade inte en befattningshavare glömt att låsa sitt säkerhetsskåp skulle detta inte inträffat. Rutinerna som fanns var att en person veckovis var ansvarig för att stanna kvar en stund efter arbetstidens slut och kontrollera alla säkerhetsskåp samt att inga hemliga handlingar hade glömts kvar på något skrivbord. Om så var fallet skulle dessa läggas in i säkerhetsskåpet som därefter låstes om det gick annars skulle vakten tillkallas som med specialkättingar skulle försegla säkerhetsskåpet och sätta ett bastant hänglås på detta. Givetvis skulle upptäckten av olåsta skåp och handlingar som låg framme skriftligt rapporteras till chefen Fst/Säk som därefter uppläxade personen. Oftast fick den skyldige därefter bjuda sin sektion på en stor tårta för sitt slarv.
Bergling låste in sina kvalificerat hemliga handlingar i ett bankfack. Det har egentligen aldrig framgått varför han kopierade dessa utan det var sannolikt stundens ingivelse. Vid denna tid hade han ännu inte börjat arbeta som spion.
Under sin tid i Libanon 1972 tar Bergling kontakt med den ryska ambassaden och erbjuder dem att köpa svenska hemliga dokument. Det var den ryska GrU officeren Alexander Nikiforov som initialt blev Berglings kontaktman. Året därpå 1973 sålde Bergling de hemliga handlingarna om våra befästningar.
Stig Bergling var sedermera krigsplacerad i spärrbataljonsstaben i Oxelösund. Han gjorde särskilda övningar och även krigsförbandsövning på denna plats.
1975 är han tillbaka på Säpo och lämnar då ut uppgifter till GrU om vilka ryska diplomater och agenter som Säpo misstänker och övervakar. Dessa kallas hem efter hand och misstankarna om att det finns en mullvad på Säpo blir allt starkare. Berling söker nya FN tjänster och hamnar 1977 i Suezområdet. Han drygar ut sin lön genom guldsmuggling som bland annat får den Israeliska säkerhetstjänsten att intressera sig för honom. 1979 grips han av israelerna och transporteras till Sverige där han i december döms till livstids fängelse. Under en permission 1987 lyckas han fly, tillsammans med sin hustru, till Ryssland via Åland och Finland. Bergling med hustru flyttas genom GRU försorg till Ungern och därefter omkring 1990 till Libanon där han får beskydd och blir rådgivare år drusledaren Walid Jumblatt. De bor hemma hos Jumblatt som har ett stort residens. 1994 kontaktar Bergling Säpo. Hustrun och han själv är sjuka och man bestämmer att han själv ska flyga från Cypern till Stockholm där Säpo tar mot honom. Givetvis fanns det övervakning på Cypern när avfärden skulle ske så att de inte i sista minuten skulle ångra sig. 1997 släpps Bergling ur fängelset. Året innan har hustrun avlidit av sina sjukdomar.
Bergling avlider 2015 efter många års vård på olika platser i Stockholmsområdet. Så långt den officiella historien i ett ganska koncentrerat skick. Det finns mycket att läsa om Stig Bergling i böcker och mediaarkiv. Stig Bergling hade utrustats med de traditionella hjälpmedlen som kortvågsmottagare, utrustning för att skriva med osynligt bläck samt hur man kunde läsa mikropunkter mm.
För lite mer än sex år sedan träffade jag Stig Bergling när han bodde på ett äldreboende. Han var då märkt av sin Parkinsonsjukdom och satt antingen i rullstol eller tog sig fram, även utomhus, i sin permobil. Jag träffade honom tillsammans med ytterligare två personer för att ställa en del frågor. Vi hade med oss kaffebröd och fick en stor termos kaffe av personalen på äldreboendet.
Jag var väl förberedd eftersom jag tidigare jobbat som en av cheferna på Fst/Säk och hade även tidigare haft mycket nära samarbete med chefen för ryssroteln på Säpos kontraspionage, Tore Forsberg, som ägnat en hel del tid åt fallet Bergling.
När vi så smått började dricka kaffe och småprata uppvisade Bergling den kända lite nonchalanta attityden han brukade ha när han intervjuades i media.
Efter en stund när han pratat av sig sina inledningsfraser sa jag till honom att vi måste ha gemensamma personer som vi båda känner och jag sa då till honom att jag under flera år arbetat på Fst/Säk som chef på motsvarigheten till Säpo kontraspionage och att jag jobbat mycket nära säkerhetspolisen. Med en gång förbyttes den lite nonchalata attityden till att han börja fråga om olika personer som varit där när han tjänstgjorde i Försvarsstaben. Han nämnde namn och jag frågade om han kom ihåg den och den, vilket han gjorde. Han frågade hur de mådde och jag svara sanningsenligt att flera av dem han frågade om inte längre levde medan andra var pensionerade sedan många år. Samtalsatmosfären var nu helt ombytt och vi kunde ha ett normalt samtal.
Jag tog upp hans kopiering av förteckningen av rikets tunga befästningar och frågade honom varför han gjorde detta och svaret var lite svävande och mynnade ut i ett av hans favorituttryck ” I was saving it for a rainy day”. När de kopierades hade han ju ännu inte officiellt börjat arbeta för GRU.
Jag frågade honom därefter vad det var som fick honom att fatta beslutet att åka hem från sin tjänstgöring och hämta dessa i sitt bankfack. Svaret var intressant men lite svårkontrollerbart då den person som Bergling sa var den utlösande faktorn inte längre levde. Förklaringen var följande. När han skulle åka ner till sin FN tjänstgöring efter en permission ville han åka tåg ner till området för han gillade inte att flyga. Han tog upp detta med sina chefer på Säpo och fick, enligt vad han sa, tillstånd att åka tåg. Vid denna tid passerade tåget genom en del östländer för att komma fram till den ort han sedan slutligen skulle åka båt till. När han kom till Sverige gången därpå blev han uppkallad till en hög chef inom den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten. Denne ska ha skällt ut Bergling för att han åkt tåg utan tillstånd från försvarsstaben. Bergling hade då förklarat att han fått tillstånd från Säkerhetspolisen men i och med att han tjänstgjorde i en FN styrka var det försvarsstaben som hade beslutsrätt. Den höga chefen sa till Bergling att han skulle se till att han aldrig mer skulle få tjänstgöra i något FN sammanhang. Denna händelse var den utlösande faktorn för Stig Bergling att fatta beslutet att ta kontakt och sälja sina kopierade handlingar. Bergling framförde denna långa historia, som nu beskrivs kraftigt nedkortad, på ett sätt som verkade trovärdigt med de kontrollfrågor jag ställde om händelsen.
Jag spetsade därefter till det hela genom att säga att jag tyckte att han agerade mycket oprofessionellt när han gav GRU de hemliga handlingarna. Jag har jobbat så länge med liknande upplägg så jag vet hur det normalt går till oavsett om vi pratar om öst eller väst. En person som är i besittning av information av den kaliber som detta var och dessutom omfattade ett inte ringa antal sidor strävar i 99 % av fallen att dra ut ”tidslinjalen” åt höger för att det som lämnas över sker i spridda skurar som i sin tur möjligen renderade i mera pengar.
Mottagaren, i detta fall GRU, har helt motsatt önskemål. De ville att ”tidslinjalen” blev så kort som möjligt så att de helst fick allt underlag på en gång.
Jag frågade Bergling hur han kunde vara så korkad att han levererade allt i ett lass istället för att ”späd- mata”, som man brukar säga. Nu fick han en struntsumma för ett underlag som värt avsevärt mer för den ryska krigsmakten och i väsentlig grad skulle underlätta deras krigsplanering mot Sverige.
På detta fick jag inget bra svar men jag förstod att han själv insåg att han som spion inte agerat som han borde gjort i den rollen.
Jag kom därefter in på hur det egentligen gick till när han tillfångatogs av israelerna. Det har figurerat olika beskrivningar hur detta skedde och nu ville jag försöka få hans sanna beskrivning kring detta. Han berättade att han slarvat när han passerade gränsen mellan Israel och Libanon i samband med att han köpte guldtråd. När han gjort inköpet så lindade han tråden runt kroppen i en massa varv och hade sedan sina kläder utanpå. Det hade fungerat vid flera tillfällen men så plötsligt togs han i mars 1979 vid flygplatsen i Tel Aviv av den israeliska säkerhetstjänsten. Hans uppfattning var att någon angett honom. Bergling fördes till ett ödsligt beläget hus för förhör och placerades i ett stort kontorsrum på översta våningen. Guldtråden gick ju inte att förneka eftersom han liknade en spole när man avlägsnade hans skjorta. Nu var guldsmuggling mycket vanligt i området men i detta fall var det en FN-officer och man kunde därför lätt få en hållhake på honom. Mycket snart kom samtalet in på den ryska underrättelsetjänsten och han fick direkta frågor om han jobbade för dem vilket han förnekade. Förhörsledaren sa då till honom att ingen visste att han var där, ingen hade sett när han fördes in i huset med andra ord ett litet hot. Nu går berättelsen isär. Bergling sa att han efter ett tag insåg att han var körd och erkände att han var rysk spion. Den andra versionen, som jag själv tror mer på, är att man tog Bergling och höll honom i fotlederna och lät honom hänga med huvudet nedåt på utsidan av den ganska höga avskilda byggnaden och att man igen ställde frågor om han var rysk spion vilket han då medgav. Han ville inte svara på om det gått till på detta sätt men jag har från andra fått bekräftat att det skulle ha gått till på det viset.
Efter detta och mer kaffe och bröd började jag med frågor om hans och hustruns flykt 1987 från bostaden i Rinkeby. Jag började med frågorna kring vad som hände när de kom till Åland och tiden därefter.
När paret Bergling kom med färjan till Åland med sin bil åkte de ganska omgående till det ryska konsulatet. Han hade mycket svårt att övertyga den tjänsteman som de träffade och han verkade tro att det var någon form av provokation. Tjänstemannen agerade mycket skrämd och sa att han skulle kontakta ”högre upp” och att de måste lämna platsen och återkomma senare på en tid som bestämdes. Det hade tydligen varit som att röra runt i en myrstack med en pinne. Konsuln inställde sig på sin arbetsplats och när paret sedan dök upp fick Bergling stränga direktiv att flytta bilen långt bort och sedan komma tillbaka till fots. Bagaget de hade lastades av och togs in i konsulatet.
När han sedan var tillbaka, efter att bilen parkerats, hade en plan tagits fram. De kördes därefter med bil och färja till Helsingfors där de gömdes undan i nästan en vecka innan resan fortsatte med två diplomatskyltade bilar vidare mot den ryska gränsen. När de närmade sig gränsområdet fick paret krypa in i varsin bils bagagelucka. Han berättade hur rädd han var när bilarna stannade vid den finsk - ryska gränsen och personalen i framsätet pratade med de finska gränsvakterna. Det blev bara ett mycket kort uppehåll sedan rullade bilarna över gränsen. De låg fortfarande kvar i bakluckorna. Han märkte hur vägen blev sämre och sämre med mycket gropar och plötsligt stannade de och motorerna slogs av. Backluckorna öppnades och han såg i mörkret att de befann sig på en skogsväg med höga träd. I detta ögonblick var Bergling övertygade om att de skulle bli avrättade och nedgrävda i skogen. De vinkades fram till en av bilarnas motorhuv och någon tog ut en korg och la en duk på motorhuven och sedan radade man upp glas och tilltugg och öppnade under tystnad ett par flaskor champagne och överräckte var sitt glas till paret. Därefter tog en person till orda, höjde sitt glas och önskade dem välkomna till Ryssland – moderlandet. Då insåg Stig Bergling att de inte skulle dödas och det blev en gemytlig skogspicknik i skogen.
När de installerats i Moskva utfrågades Stig Bergling på normalt sätt och man visade foton m.m. på olika personer och frågade om han sett dem eller visste vilka de var. Han fick en del, som han själv tyckte, triviala arbetsuppgifter att översätta en del svenska dokument och artiklar troligen till engelska.
Paret trivdes inte i Moskva och flyttades till Budapest i Ungern. De skulle sedan förflyttas till slutmålet som var hemma hos drusledaren Walid Jumblatt. När Bergling var i Budapest utbröt oroligheter i landet och enligt Bergling själv fick han uppgiften av GRU att gå ut till ölstugor i staden och andra mötesplatser för att försöka pejla stämningen och sedan rapportera detta. Stämningen blev allt mer farlig så paret fick order att söka sig till ett angivet skogsparti och invänta transport. Efter ett tag kom en stor diplomatbil och de skyndade sig in i denna och resan fortsatte därefter mot libanon.
I Libanon var det betydligt trevligare atmosfär än i Moskva och Bergling var nöjd att få agera som rådgivare till drusledaren. 1994 säger Walid Jumblatt att han inte kan garantera parets säkerhet då han hört talas om mordplaner mot dem. Bergling kontaktar Säpo och får efter en stund kontakt med sin gamla förhörsledare som snabbt kan bekräfta att det är rätt person. Resten är historia.
Jag frågade slutligen hur han kunde lämna ut uppgifter om sitt eget krigsförband i Oxelösund. Han sa då att han inte gjort detta vilket i mina öron saknade trovärdighet.
När samtalet led mot sitt slut så frågade Stig Bergling mig vad jag tyckte. Han hade läst att Kustjägarveteranerna skulle ha ett stort möte och ville höra min syn på om han skulle kunna delta eller inte. Jag funderade en kort stund och sa att det nog inte var lämpligt. Det första var att han var hänvisad permobil och om mötet skulle vara på Korsö skulle det vara svårt att ta sig fram på de sandiga vägarna. Framför allt sa jag att dina kustjägarkollegor nog inte förlåtit dig och din närvaro skulle kunna lägga sordin på stämningen och att ingen kan garantera vad som skulle kunna hända senare på kvällen när feststämningen med öl och vin infunnit sig. Han tog mig på orden och insåg att det nog inte var en bra ide ́.
Dagen efter mitt möte med stig Bergling blev jag uppringd av en person som berättade att Bergling hade hört av sig och frågat om jag fortfarande var i tjänst. Frågorna hade till del varit så annorlunda mot vad han var van vid så han trodde att jag försökte snärja honom.
Jag hade tänkt att jag skulle haft ett uppföljningssamtal med honom men med tiden blev han allt sämre så jag avstod från detta.