KJ/A-dyk 82-83

Under augustinätterna sommaren 1983 genomförde vi i A-dykpatrullen många uppdrag i Stockholms skärgård, det ena mer minnesvärt än det andra. I just denna artikel återberättar vi övningen då den legendariske C A-dyk och dåvarande Lt. Magnerfeldt troligen blev rejält chockad, något han dock givetvis inte visade minsta tecken på.

Vi hade en speciell känsla på troppen åren 1982 – 83. Kanske har årskullar både innan och efter haft samma känsla. En känsla av gemenskap som växer fram under lång tid och under mycket ovanliga förhållanden där alla i gruppen tillför något. Vi hade fixaren, glädjespridaren, teknikern, den starke, den uthålliga och den luriga. Var det någon som inte fanns i gruppen så var det klagaren, men dessa personer återfinns sällan i den miljön.

Det ska erkännas att vi ofta hade tur ute på uppdragen. Vi hittade oftast rätt och löste alltid uppgifterna, ibland kanske för bra. Vi hade också förmånen att genomföra värnplikten under Kalla krigets dagar då det inte sparades på specialförbandens resurser och vi hade riktigt roligt, speciellt under de tidigare nämnda augustinätterna.

På den tiden ryckte vi in första november på KA1, Rindö utanför Vaxholm. Alla skulle ha klarat baskerproven innan juluppehållet och jägarmarschen genomfördes i mars månad. I början av april skedde flytten till Korsö och I-dyk inleddes då isen fortfarande låg i vikarna. Värnpliktens sista större prövning, distanspaddlingen, genomfördes i juli efter sommaruppehållet, följt av muck i slutet av augusti. 

Här kommer ett roligt minne som jag och mitt stridspar, tillika bäste vän än idag, tänkte dela med oss av. Det är en verklig händelse som utspelade sig någonstans i Stockholms södra skärgård en natt i slutet av augusti 1983. Det är en av många otroliga upplevelser som vi och de andra i troppen skrattat gott åt många gånger när vi träffats. Nu har vi familjer och barn och fruarna är i inte längre lika begeistrade av alla berättelser men barnen tycker fortfarande att det är spännande att höra historierna vilket man får hoppas håller i sig ett par år till. Nästa år firar vi 30-års jubileum och planerna börjar ta form med tron och förhoppningen att alla kommer att ansluta med sina familjer. Kanske väljer vi att fira på en legendarisk ö, ön där vi tillslut fick böja treudden. 

Vi hade avverkat nästan hela grundutbildningen och övningen i fråga var en av de sista övningarna som vi skulle få genomföra tillsammans. Vi hade just kommit tillbaka till kompaniet efter en längre tid på Gotland där vi genomfört en övning i form av ett fjärruppdrag långt bakom fiendens linjer. Den hade innefattat både fast och rörlig spaning, fördröjningsstrid, dyk och sprängningar med en minutläggare genom att placera ut en sprängladdning på havsbotten under fartyget. I slutskedet hade vi slagit ut hela det fasta, tunga batteriet på Bungenäs, nordöstra Gotland, innan två helikoptrar från Marinen hämtade oss och transporterade hela troppen till kompaniet som gått i kompanibas. Flera KA-regementen hade vid den här tiden sina slutövningar och attackdykartroppen hade varit förstärkt med befälen från A-dyk under övningen. Som några av er kanske kommer ihåg producerades det ett par löpsedlar i Sveriges tidningar efter vår framfart på Gotland.

Direkt efter luftlandsättningen kastades vi in i nästa uppdrag. Kustjägarkompaniet hade gått i kompanibas på en ö nära Nynäshamn. Jägarna hade förberett vår ankomst och rest vårt tält 12. Vi upptog direkt den bastjänst som för A-dyk innebar att vakta kompanichefen och vara ordonnanser.

Vi fick redan samma eftermiddag order om att innästla en närliggande ö som jag glömt namnet på (tyvärr var jag inte alltid orienterad, något jag idag tycker är synd då jag tillbringar en del tid med båt och familj i skärgården). Vi skulle bland annat slå ut ett 15,2 cm KA-batteri. Ön försvarades av ett okänt antal soldater och vi uppskattade att det var minst ett kompani som skötte bevakningen.

Det var en sedvanlig ordergenomgång av troppchefen, om det vid detta tillfälle var Eliasson eller Thulin som gick övande troppchef kan jag inte minnas. Eliasson och Thulin var våra PBS-are och brukade variera chefskapet, och de bar det båda med bravur. Den tredje PBS-eleven som från början ingick i dyktroppen råkade tyvärr ut för en lungsprängning när vi var nere i Karlskrona för att utföra den obligatoriska SUB 3:an, en mycket omfattande läkarundersökning, med den klassiska fria uppstigningen från 18 meter som alla som utbildas till dykare eller ubåtsmän i det militära måste genomgå.

Vi var vana vid de rutiner som följer efter en ordergenomgång. Vi hade också lärt oss att ytsim var att föredra framför dyksim vid innästling om det inte fanns speciella omständigheter som krävde dyk. Just denna övning skulle vi dock öva på att dyka. Det var alltid lite speciellt med stridsmässigt dyk, ingen boj som avslöjade oss på ytan men samtidigt inget som hindrade att man låg för djupt, alltså extra viktigt att ha koll på djupmätaren. Troppdyken var inte lätta, det krävdes övning för att få flyt, främst i de taktiska uppgångarna. Hur vi kom till den ö vi skulle utgå ifrån kommer vi inte ihåg men troligtvis med 200-båt eftersom vi hade en hel del utrustning med oss.

Just detta dyk har jag inga större minnen ifrån, men vi kom upp på en stenig strand eller kustremsa där havtornsbuskar med långa vassa taggar växte tätt. Det hade inte börjat skymma utan var fullt dagsljus och vi var snabba igenom den vägg av havtornsbuskar som växte bara tre fyra meter från vattenbrynet och självklart punkterade flera av våra dräkter. Väl igenom upprättade vi en materialgömma lite längre upp i terrängen innan det var det dags för oss att försvinna från jordens yta och vila tills mörkret kom.

När mörkret väl infann sig blev det action i troppen: mörkermaskeringen bättrades på och utrustningen fixades till. Stridsparsvis utgick vi på spaning efter våra mål. När målen var lokaliserade och vi hade skapat oss en bild över läget insåg vi att vi för att klara denna uppgift skulle vi bli tvungna att ta en postering. Det fanns dubbelposter tätt utplacerade runt hela deras basområde. Inom denna ring fanns även en av de pjäser som Jansson och jag skulle slå ut. Deras försvarslinje låg högt upp på en platå med havet nedanför på ena sidan. Där hade de bra sikt i batteriets skjutriktning österut över fjärden.

Jansson och jag bildade stridspar och gick under namnet bröderna Jansson. Ett namn som dåvarande flaggkadett Ahlin hade myntat efter att Jansson och jag maskerat bort hela attackdykartroppens bas under vår vinterutbildning uppe i Boden. Vi lyckades så bra att ingen ur hela övningsledningen hittade attackdykartroppen. På så sätt slapp vi omgruppera, något hela övriga kompaniet åkte på. Några månader senare höll vi på att dränka dåvarande FJ Wallmark med gummibåtarna under en övning med total ljud- och ljusdisciplin. Han ställde sig dyngsur upp i gummibåten och skrek ut sin vrede.

”Bröderna Jansson kör ALDRIG mer gummibåt. Är det uppfattat!”, ljöd hans stämma över hela skärgården.

Det roliga är att vi alltid körde gummibåtarna efter det tillfället. Detta var bakgrunden till uttrycket bröderna Jansson. Vi är alltså inte biologiska bröder som många har trott. 

Jansson och jag var snabbt på det klara med att vi ville ta hand om dubbelposteringen. Augustinätternas kompakta mörker var välkommet vid sådana här tillfällen. Jansson och jag utgick tillsammans med ett annat stridspar, Dahlberg och Ahlgren om jag minns rätt. De var två flottister som gick befälskursen som attackdykare. Ahlgren var kapten till graden och ubåtskapten till yrket. Vad Dahlberg hade för befattning minns jag inte men när jag sprang på honom något år efter muck berättade han att han var chef över dyktornet i Karlskrona där vi bara några år tidigare gjort fri uppstigning. Dahlberg och Ahlgren skulle ta samma väg in som vi.

På väg fram mot posteringen behövde vi åla upp för en liten höjd, avståndet till posteringen var ungefär tio meter. Vi tog oss sakta och ljudlöst fram en meter i taget och plötsligt hände det som ofta hände när vi var ute på spaning eller uppdrag liknande detta: jag kände en snubbeltråd till en larmminering över ansiktet. Vi lyckades passera den utan att den utlöstes och kunde fortsätta att avancera mot målet. Dahlberg och Ahlgren stannade medan Jansson och jag sakta fortsatte framåt den sista biten. Vi hörde posternas röster och var snart så nära att vi kunde se ner över kanten till värnet där de satt. Månljuset återspeglades i deras hjälmar och de var helt ovetande om att de snart skulle få en av sina livs största överraskningar. På ett givet tecken kastade Jansson och jag oss över dem. Vi tog tag i kragarna på vapendräkterna, stirrade dem i ögonen och viskade strängt:

”Ni har just fått halsarna avskurna. Hur känns det! Ett ord från era läppar och det smäller. Förstått!”

I det chocktillståndet som de befann sig är det inte många som vågar öppna munnen. Att från ena sekunden ha suttit och småpratat i till att i nästa sekund, precis framför sig se ett svartmaskerat ansikte med lysande ögon som väser en order om att spela med får de flesta att göra det. Det gällde även detta postpar.

När posten var utslagen hoppade Dahlberg och Ahlgren ner i värnet. Problemet som uppstod var att vi hade full mörkerutrustning och K-pistar med tremeterslinan som vapenrem medan vakterna hade hjälm, stridssele, kängor och AK 4:or. Med vetskapen om att det fortfarande fanns risk för upptäckt från soldaterna i det närmaste värnet satte vi på oss deras hjälmar, bytte ut våra K-pistar mot deras AK 4:or och tog på oss deras vapenrockar, stridssele och kängor. Sen reste vi på oss, stoppade händerna i fickorna, hängde vapnet på ryggen och började småpratandes gå på stigen som ledde in mot deras bas. Vi försökte smälta in i miljön, vi hade ju sett hur andra soldater på kasernen uppträdde och visste att de hade en bit kvar till vår puts och stuns. Dahlberg och Ahlgren väntade i värnet och höll koll på soldaterna.

När vi gått på stigen in mot deras bas en stund hörde vi någon dovt ropa:

   ”Fjorton!”. Vi fortsatte på helspänn och inväntade nästa steg.

”Fjorton!”, ropade de än en gång. Vi stannade och såg på varandra, vad skulle vi göra? Vi visste att övriga stridspar var på väg till sina mål. Att öppna eld var inte ett alternativ, men vi behövde en lösning snabbt. Tillslut fortsatte vi att spela frusna, uttråkade vaktposter som inte fått avlösning och Jansson svarade högt:

”Det är Andersson och Karlsson här. Vi skiter i detta nu. Vi har suttit här utan avlösning och skiter i detta. Vi fryser.”

”Har ni inte lösen kommer ni inte in här!” ropade de tillbaka.

Vi var enormt lättade över att de inte öppnat eld och vände på stigen och gick tillbaka ett femtiotal meter, la oss ner vid sidan av stigen och avvaktade. Vi måste få fram rätt lösen. Vi hade tidigare försökt få det av den nyss bekämpade dubbelposten men där var det nej, det fanns tydligen gränser för förnedringen.

”Ni har just skurit halsarna av oss och då kan vi ju inte prata”, hade den ene svarat oss, fyndig kille!

   När vi låg där på stigen i vår tillfälliga ”vaktpostering” märkte vi att någon närmade sig och vi fortsatte vårt skådespeleri. Fortfarande iförda hjälm och stridssele och ropade vi högt: ”Lösen!”

”Nej, nej, nej så ska ni inte göra”, sa soldaten vi ropat åt.

Det visade sig vara en blågul, en stridsdomare som genast kom fram till oss och började förklara hur det skulle gå till samtidigt som han avslöjade deras lösen. Han avlägsnade sig och vi kunde knappt tro att det var sant, han skulle bara veta vad han just hade gjort. Sakta började vi gå tillbaka mot vaktposten som tidigare vägrat släppa förbi oss. När vi återigen närmade oss platsen där vi blev avkrävda lösen hörde vi återigen någon ropa:

”Fjorton!”

”Sju!”, svarade jag och vi fortsatte längs stigen utan protester. Senare fick vi veta att detta var en mycket viktig övning för det förband som övade här, något vi också skulle få erfara.

När vi passerat posten och kommit in i basen möttes vi av ett virrvarr av soldater och mängder med tält. Det var förmodligen minst ett kompani och ingen tog någon som helst notis om två till synes uttråkade soldater med händerna i fickorna som strosade runt. I smyg orienterade vi oss och var noga med att notera varje intryck. De skulle bara veta vad vi hade innanför vapenrockarna. Mycket snart hittade vi pjäsen som vi hade till uppgift att slå ut. Den befann sig högt över havet, och framför den låg ett trettiotal soldater tätt, tätt i sina eldställningar med vapnen och blickarna riktade ut över havet. Jansson och jag började känna oss ganska självsäkra och gick fram mot soldaterna, kröp den sista biten och la oss ner jämte dem och frågade försiktigt hur det gick.

Det som sedan utspelade sig är något vi skrattat mycket åt genom åren. De två närmast oss undrade vilka vi var och vi presenterade oss som Andersson och Karlsson från andra pluton. De köpte det och ställde inga fler frågor om oss, även om de var fortsatt misstänksamma mot maskeringen i våra ansikten. Jansson som alltid är rapp i käften förklarade att vår plutonchef var noga med allt och att hela plutonen behövde maskera sig. Den ena av våra nyfunna vänner hyschade oss och förklarade varför de låg i sina eldställningar. 

”Ni vet väl att attackdykarna ska anfalla oss i natt. Det är därför vi ligger här och väntar på dem!”

”Vilka?” sa vi och tittade på varandra.

”Attackdykarna, sådana där jävla stridisar med rakade huvuden.” sa han och visade med handen mot hjälmen.

   ”Men vi är beredda, för vi vet när dem kommer.” fortsatte han ”Man kan höra dem, för dem plaskar alltid så förbannat när dem ska ta sig upp ur vattnet. Ligger vi bara tysta här så hör vi dem komma. Då jävlar!” avslutade han.

Både jag och Jansson fick bita oss rejält i tungan för att inte avslöja oss. Vi kände båda att vi nog inte skulle utmana ödet mer, tackade för oss och drog något om att vi var tvungna att återgå till plutonen. Så fort vi kommit bort en bit lade vi oss i skydd och tog fram de jägarladdningarna som vi burit under vapenrockarna vi lånat av vakterna med de ”avskurna halsarna”.

På många av våra övningar skulle något förstöras och ofta genom sprängning. Detta markerades med blind sprängdeg (jägarladdning) och med hjälp av ett knallskott. Det tråkiga med knallskotten var att efter att man tänt dem så detonerade de inom fem sekunder. Detta gav oss aldrig tid att kunna ta oss osedda bort från objektet men vi ville kunna försvinna bort från platsen lika obemärkt som vi kom dit. Vi löste problemet med hjälp av vanlig krutstubin. Ena änden klövs c:a en centimeter och träddes över tändstället på knallskottet och tejpades fast. Sen var det bara att anpassa fördröjningen med hjälp av längden på stubinen. Jag tror inte detta var känt bland befälen men för oss var det ett perfekt sätt att få tid till en oupptäckt och ljudlös reträtt.

Jansson och jag tog oss försiktigt fram till pjäsen och apterade jägarladdningen enligt det vi lärt oss under utbildningen, precis där kanonröret ansluter i själva pjäsen. Efter en sådan sprängning skulle det inte räcka med att bara byta kanonrör. Infästningen skadades också vilket gjorde det besvärligare att laga. Under apteringen gällde det att jobba snabbt, i detta utsatta läge var vi sårbara och vi ville inte bli upptäckta. Då skulle det garanterat braka loss.

Ofta vid sådana här operationer körde vi på ett klockslag. Alla i troppen visste att det vid det utsatta klockslaget skulle smälla, oavsett vad. Därför gällde att ha kommit så pass långt i sina förberedelser att man kunde sätta igång med den uppgift man hade att lösa när det small. Låg man av någon anledning efter i sin planering eller var förhindrad av vakter, mineringar eller annat var det bara att invänta klockslaget för att när det brakade loss anfalla och avancera fram för att lösa uppgiften.

Efter att Jansson och jag tänt på krutstubinen gick vi lugnt där ifrån utan att försöka dra oss tillbaka dolt då detta skulle verka misstänksamt om någon hade sett oss och börjat ana att något var på gång. Vi visste att vi hade tre minuter på oss innan fördröjningen av knallskottet som markerade jägarladdningen skulle detonera. Tidsmässigt låg vi bra till. Klockan K närmade sig och det var bara att hoppas att de andra stridsparen inte råkat ut för några missöden utan att alla var i position.

Jansson och jag hade lyckats få en bra överblick av basen när vi promenerat omkring med händerna i fickorna. Inte en enda gång hade vi blivit stoppade eller frågade något. Vi visste i vilken riktning vi skulle gå för att försvinna iväg i mörkret och vara i skydd när det smällde. Då skulle vi ge järnet och ta oss fortast möjligt tillbaka till materielgömman för inräkning med resten av troppen för att sen fortast möjligt ta oss dolt bort från ön. När vi fortfarande lite försiktigt gick på stigen som tog oss ut från basområdet anade vi en rörelse i mörkret längre fram. Någon var på väg rakt emot oss på stigen. Typiskt, tänkte vi. Vi visste att det skulle smälla om ungefär en minut så vi hade inte tid att snacka oss ur situationen. Vi kunde inte vända och terrängen förhindrade oss från att ta oss bort från stigen. Jansson och jag såg på varandra och jag viskade:

”Vi tar honom.”

Sekunden senare kastade vi oss fram och fick tag i soldaten som blev totalt överraskad och slets ner på marken. Jansson höll för munnen och jag skulle just förklara för soldaten att han inte längre var vid liv och skulle hålla tyst när jag till min fasa såg att det var en blågul! Dessutom var det inte vem som helst utan chefen för attackdykartroppen, Lt. Magnerfeldt. Den person vi hade mest respekt för av samtliga av Kustjägarskolans befäl. Det fanns inte tid för någon utläggning utan det gällde att snabbt förklara läget. Det behövdes inte, på mindre än en millisekund hade Magnerfeldt förstått vad som hänt och att det var två rätt bekanta ansikten som slitit ner honom till marken. Både Jansson och jag är fortfarande förvånade över den kyla Magnerfeldt visade. Vilken annan människa som helst skulle troligen bli oerhört rädd eller i varje fall förvånad men han visade ingenting. Efter att vi förklarat vad som höll på att ske var allt Magnerfeldt sa:

”Bra fortsätt som planerat!”

Jansson och jag drog iväg mot materielgömman och Magnerfeldt fortsatte i samma riktning han gått innan han drogs ner i terrängen av oss.

Nu började det. Vårt knallskott small och vi hörde att ett antal K-pistar och krevaderna från den krevadkarbin som ett av våra stridspar hade med sig öppna eld. Den besvarades med en eldgivning som kom från hundratals Ak 4:or och ett antal KSP 58:or. En eldgivning som pågick långt efter att alla stridspar återsamlats i materialgömman. När alla var tillbaka var det bara att snabbt dra iväg mot nästa uppdrag, men det kan jag berätta om vid ett annat tillfälle.

Epilog

Jansson och jag undrar än idag om killarna som låg tysta i sina eldställningar och lyssnade efter attackdykarna förstod vilka som kom och lade sig jämte dem innan det small.

Detta uppdrag hade kunnat sluta här men så blev det inte. När vi just hade lastat 200-båten och skulle iväg blev vi uppkallade till övningsledningen. Det var samling och genomgång efter övning tillsammans med det förband vi just slagit till mot.

Vi fick då höra att vi hade agerat på ett mycket professionellt sätt, att ingen hade anat eller sett något innan det small, och inte ens då hade de förstått vad som hänt. Det hela hade varit en sådan total överraskning att vi ombads att göra om allt en gång till nästa dag. Då i fullt dagsljus så att soldaterna som låg och vaktade fick en chans att försvara sig.

Då tog Magnerfeldt till orda. Det var andra gången under vårt utbildningsår som han ställde sig upp och med stolthet i rösten beskrev oss och utbildningen inför alla hundratals värnpliktiga, repgubbar och officerare. En beskrivning med mycket superlativ vilket inte var något man var van vid på Kustjägarskolan även om det faktiskt skulle hända en gång till under utbildningen. 

Vaktposterna som Jansson och jag hade överrumplat fick tillbaka sina persedlar och vapen och vi bad om ursäkt. Men de tyckte bara att det var häftigt att ha blivit tillfångatagna av, som de sa, Sveriges häftigaste förband. Sedan slapp de ju vapenvård också, som de skrattandes påpekade. 

Efter MUCK

Dagen för MUCK. Visst hade vi alla en längtan efter denna dag men också ett visst vemod. Vi skulle gå på förlängt övningsuppehåll sa vissa, vi skulle ut i det civila helvetet sa andra. En dikt jag hittade på en toalettdörr i en av jägarplutonernas baracker gav sin alldeles egna beskrivning av det som väntade:

“Vi fruktade Jägarmarschen. Alla klarade den inte

Vi fruktade övning ishav. Alla klarade den inte

Vi fruktade distanspaddlingen. Alla klarade den inte

Vi fruktar det civila livet…”

Samma vecka som vi muckade fick alla på attackdykartroppen samma fråga:

”Är du intresserad av att förlänga din tid i det militära?”

På A-dyk detta år hade vi ett gäng killar som vid mönstringen blivit uttagna att göra värnplikten som Flottans attackdykare och mot slutet av utbildningen var det två av dem som fanns kvar. Året 82/83 var det sista året som Flottan utbildade attackdykare. Deras utbildning skedde till största del i Kustjägarskolans regi och skiljde sig inte nämnvärt från vår utbildning, men de hade två månader längre utbildning och dessa två utfördes under Flottans ledning på Berga Örlogsskolor. Eftersom alla Flottans attackdykare förutom Hult hade avskilts från utbildningen av olika anledningar fanns inte manskap nog att genomföra de två sista månaderna som krävdes för att kunna krigsplaceras som attackdykare inom Flottan. Det behövde snabbt rekryteras från Kustjägarskolans årskull av nyutbildade attackdykare. 

Det behövdes en fulltalig attackdykargrupp om sex man för att genomföra kursen som den såg ut 1983. Vi som tackade ja och kom att utgöra gruppen var Ahlgren, Dahlberg, Hult, Jansson, Westerberg och undertecknad förstås. Vi blev anställda inom Flottan med en lön som för oss på den tiden var väl tilltagen. Vi fick nämligen lönetillägg varje gång vi dök, åkte ubåt eller låg ute i fält, vilket det givetvis blev mycket av.

Så när vi stod där på kaserngården vid vakten på KA1 och hörde de klassiska orden: ”Attackdykartroppen årskull 1982 -83! På förlängt övningsuppehåll. Höger vänster om. Marsch!”

splittrades visserligen troppen men vi som hade accepterat att fortsätta i grönkläder ilastade omgående i en bil som tog oss till BÖS, Berga Örlogskolor, ett par mil söder om Stockholm.

På BÖS började allt om från början. Med civila kläder fick vi ställa upp för att återigen hämta ut våra persedlar, vapen och övrig utrustning. Det började inte bra. Från att just ha muckat som krigsplacerad attackdykare, till att åter bli behandlad och känna sig som en beväring. Och även om frågan inte uttalades så undrade vi alla vad vi hade givit oss in på? 

Den känslan försvann dock fort. Vi inkvarterades i en del av regementet som låg lite avskilt och allt var nytt, spännande och helt olikt vad vi var vana vid från KA1. Det var flottister överallt och vi kände att vi stack ut ur mängden när vi jämförde oss med deras, som vi kallade det, Kalle Anka-kläder. Även de som synade kängputsen eller huvudbonaden skulle absolut vara benägna att hålla med.

Vid den här tiden hade Kustjägarskolan under ett par års tid fått mycket uppmärksamhet i olika medier. Det var U137, ubåtsincidenten i Karlskrona skärgård; ubåts jakt i Horsfjärden; skriverier om pennalism; övningar med Tolkskolan och såklart vår slutövning på Gotland några veckor tidigare. Allt detta gjorde att de flesta stannade upp när vi passerade med våra baskrar och blänkande kängor. Jag vet inte hur många tusen flottister som utbildades på BÖS vid den här tiden, men det förekom aldrig att någon sa något opassande till oss. Vi hade ofta ont om tid och var tvungna att gå före i matkön men fick ändå aldrig höra något bakom våra ryggar. 

Tills en dag då vi fick vi veta att vi inte längre skulle tillåtas bära basker, det hade tydligen väckt viss irritation på högre ort. Det kunde vi naturligtvis inte acceptera, så vi sökte upp chefen för Berga Örlogskolor. 

Jansson och jag tänkte att det är lika bra att ta tjuren vid hornen direkt och samtidigt göra ett gott intryck. Vi putsade kängorna på Kustjägarvis, satte på oss våra baskrar och satte av för att lösa uppgiften. Det visade sig att chefen för BÖS satt på ett slott inom området som vi inte tidigare sett. Väl inne på slottet letade vi efter någon att fråga efter vägen till chefen. Vi stötte på en herre i femtioårsåldern med civila kläder. Jag gick fram på sedvanligt, myndigt vis, pekade med hela handen och sa:

”Ursäkta var sitter chefen för Berga Örlogskolor?”

Herren frågade vad saken gällde.

”Vi har en fråga som bara chefen för BÖS kan svara på”, sa jag och han bad oss följa med. 

Vi följde honom högst upp i slottet och in på ett stort kontor med en skylt utanför där det stod med stora bokstäver ”Chefen för Berga Örlogsskolor”.

Mannen jag alldeles nyss pekat med hela handen åt gick runt skrivbordet och satte sig i stolen. Han var C BÖS!

”Ja ha mina herrar, jag förstår att ni måste ha ett väldigt viktig ärende”, började han.

Jansson hävdar än idag att det var Bengt Schuback, sedermera chefen för Marinen, vi då talade med men själv kommer jag inte ihåg. Hur som helst så förstod han omgående värdet för oss att bära utbildningstecknet i baskern och avslutade mötet med värmande ord:

”Självklart att Ni ska bära den basker som Ni gjort Er så väl förtjänta av!”

Ordern måste gått ut från slottet samma stund vi lämnade det för vid nästa uppställning stod befälen med sina baskrar på huvudet och vi kunde se hur stolta de var. Kapten Gustafsson hade till och med fått på sig sin vinröda FJS basker som han fått vid en befälskurs på FJS ett år tidigare. 

En stor skillnad denna gång jämfört med tiden som värnpliktig på KA1 var att vi numera behandlades med en helt annan typ av respekt. Mycket av stressen som hela tiden befann sig under KA1 tiden existerade inte längre. Övningar och diverse uppdrag diskuterades igenom noga både innan och efter slutförandet. Denna gång kändes det som på riktigt. 

Vi hade också en frihet nu som vi inte hade upplevt tidigare. Ofta fick vi en uppgift att lösa, hur vi sedan valde att lösa den, vilken utrustning, vilket fordon eller båt som var som passade bestämde vi själva. Vi behövde bara rekvirera det som behövdes. 

Det kunde till exempel börja måndag morgon med en samling i orderrummet med ett förseglat kuvert framför var och en av oss. I kuvertet fanns ett orderpaket som beskrev uppdraget i detalj. Vi fick själva beräkna antal dagar som behövdes för att lösa uppgiften och hur många jägarstater det innebar. Vi fick också fundera över hur transporten skulle ske, och hur vår innästling skulle gå till. Kanot, fällning, ytsim, dyksim eller luftlandsättning med Hkp? I kuvertet fanns också spaningsunderlag. Om någonting skulle sprängas fanns då detaljerad information om objektet så vi kunde beräkna åtgången av t ex sprängdeg. 

”Känslan som uppstod då den kolsvarta vattenfyllda slussen i ubåten sakta fylldes av svagt grönaktigt solljus när luckan sakta öppnades ut mot havet var helt otrolig.”

Nedan följer en lista på några av det vi genomförde under vår tid i Flottan:

Utbildningar

• Helikopterfällning med full dykutrustning

• Ubåtsslussning, in och ut 

• Undervattensprängning och försåts minering under en hel vecka på ön Stabbo 

• Fördjupad kunskap i underrättelsetjänst

• Utbildning i pistolskytte, Pistol m/07

Tillämpade övningar

• Jagade av hundpatruller

• Sabotageuppdrag, förstörande av viktiga radiomaster i skärgården

• Apterande av magnetminor genom nattdyk på den bevakade Jagaren Göteborg, då förtöjd vid ön Vitsgarn

• Spaningsuppdrag, kartläggning av Musköbasen

Under tiden vi var förlagda på BÖS var MDC, Marinens Dykeri Centrum vår bas. En mycket spännande plats med olika tryckkammare och bassänger. Här fanns också Marinens URF (Ubåträddningsfarkost) och i nära anslutning låg ubåtshamnen. 

Denna period var himmelriket för oss nyutexaminerade attackdykare, nu skulle vi bekänna färg. Vi skulle visa vad vi kunde efter tiden på Kustjägarskolan. Vi fick många uppdrag att lösa, kul hade vi och spännande saker fick vi uppleva. Ett exempel på detta var då vi fick slussa från en ubåt liggandes avvägd på 20 meters djup, en fantastisk upplevelse som vi alltid skulle ha med oss. Känslan som uppstod då den kolsvarta vattenfyllda slussen i ubåten sakta fylldes av svagt grönaktigt solljus när luckan sakta öppnades ut mot havet var helt otrolig. Att sedan fylla på andningssäcken lite och låta sig sakta lyftas upp från slussen för att därefter sätta sig på ubåtens torn och spänna fast simfenorna är också ett fantastiskt minne, och när man senare simmar fram till periskopet och lägger handen för objektivet, tecknet på att vi var ute ur slussen och att luckan nu kunde stängas, och fortsätter uppdraget var en enorm känsla.

Ett annat exempel var när vi skulle söka rätt på ubåten efter slutfört uppdrag. Vi låg på ett angivet djup och simmade på en kompasskurs tills något stort och svart uppenbarade sig i det ursprungligen mörka vattnet. Därefter letade man sig fram till periskopet för att sätta händerna mot periskopet och vänta på kvittens. Periskopet sänktes och höjdes en gång innan luckan öppnades. Det var klart att gå ner i slussen. Luckan stängdes. Det var totalt mörker. Slussen tändes och rutinerna för att tömma slussen startades. När man sedan tog sig ner i den trevliga stämning som alltid fanns i ubåten och där få avnjuta en varm kopp med kaffe som en båtsman stod beredd med. Det var också fantastiskt.

Operation MUSKÖBASEN

Ett mycket spännande uppdrag vi fick var då vi inom 24 timmar skulle försöka ta oss in i Musköbasens hemliga bergrum sjövägen. Att kartlägga, fotografera och inhämta information om de fartyg som låg i torrdocka var vår uppgift. Allt skulle rapporteras till högre chef. Musköbasen var år 1983 fortfarande i drift, fortfarande hemligt och bevakades hårt av trupp och hundar. 

Innan vi fick sätta igång med denna uppgift var vi tvungna att veta vilka hundar som vaktade öppningarna till berget, till torrdockorna. Genom dessa öppningar skulle alla Flottans fartyg, allt från Jagare till ubåtar, kunna passera för att kunna läggas upp i dockorna vid reparation.

Bevakningen fungerade på så sätt att utanför varje öppning i berget, som alla var gigantiska nog för att en jagare obehindrat skulle kunna köra in, stod en av försvarets skyddshundar och vaktade. Om hunden anade att något var på gång var den dresserad att skälla. När hunden skällde uppfattades detta av mikrofoner som sände skallen vidare till en vakt flera hundra meter från hunden. När vakten, som av vana lärt sig skilja på hundens olika skall, uppfattade att skallet var på ett visst sätt gick larmet. När larmet gick ryckte vaktstyrkan ut med bil och körde genom berget till den torrdocka som hunden larmat ifrån. Vaktstyrkan var skarp 365 dagar om året. Vakt B gällde till hundra procent. Man sköt skarpt om order inte åtlyddes, det var noll tolerans. Detta påtalades väldigt noga för oss. 

Vi fick veta att denna övning var mycket hemlig. De enda som kände till övningen var vi, våra befäl och vaktchefen för Musköbasen. Varken vaktstyrkan eller några andra utomstående kände till något om kommande övning. Man ville nämligen ta reda på hur bevakningen av denna superhemliga flottbas med varv och sjukhus inne i berget fungerade. Det fruktades att främmande makt redan varit där. Var det möjligt att ta sig in obemärkt? Hur skulle hundarna reagera på dykare i vattnet? Detta var frågor man ville ha svar på. För att vi skulle förstå allvaret i uppdraget skulle vi som de första utomstående människorna någonsin få göra ett besök på Musköbasens hundgård innan övningen. 

Innan vi fick gå in i huset som kallades hundgården mötte en herre upp oss utanför. Vi lade märke till att han var enarmad och han bar civila kläder. Han förklarade att ingen utöver honom kunde gå in i burarna till hundarna. Hundarna kallades för skyddshundar men var mer kända som hangarhundar, så långt ifrån polisens bevakningshundar som man kunde komma. Skyddshundar är fostrade bara för en enda sak, att döda. Om de står i en hangar och vaktar stridsflygplan eller utanför öppningen till Musköbasen är oviktigt. En skyddshund är alltid kedjad vid vakt, men en länk i kedjan är alltid försvagad. Då hunden löper amok blir den så rasande och gör allt den kan för att komma loss och gå till anfall, vilket den måste kunna göra när det är allvar. Då hugger hunden efter strupen och biter tills fienden är död. Det finns inget annat alternativ.

Mannen som tog emot oss berättade att han vid ett tillfälle varit oaktsam och gått in till en hund och då haft en annan jacka på sig än den han vanligtvis bar. Det räckte för att hunden skulle anfalla men han hade lyckats få upp en arm över halsen för att skydda den. Han undkom nätt och jämnt med livet i behåll. Nu stod han framför oss och skulle leda oss in i hundgården. Han berättade att det skulle bli liv på hundarna men att vi inte behövde vara rädda. Hundarna kunde inte komma åt oss.

Den här mannens öde finns beskrivet i en nyutgiven bok vid namn Muskö - en örlogsbas i berget.

Redan innan vi kommit in i huset som kallades hundgården började helvetet braka loss. När vi senare kom in och såg hundarna fick vi alla mer eller mindre en chock. Hundgården var som ett stall med boxar överallt runt gångarna. Hundarnas boxar var täckta mot gångarna med mycket kraftiga galler. När hundarna fick syn på oss, uteslutande schäferhundar började ett fruktansvärt skällande. Jag hade aldrig varken tidigare eller efter sett så stora schäfrar, samtliga reste ragg vilket gjorde att de såg ännu större ur. De tuggade inte fradga, utan det sprutade fradga från deras käftar. De kastade sig mot gallret och högg sig blodiga när käftarna slog i gallret. Efter bara en kort stund där inne var vi tvungna att gå ut. Nu visste vi vad vi hade emot oss. Vi fick plötsligt respekt inför vad som väntade oss.

”De tuggade inte fradga, utan det sprutade fradga från deras käftar. De kastade sig mot gallret och högg sig blodiga när käftarna slog i gallret.”

Vi visste att öppningarna skyddades ytterst av hundar och därefter kraftiga ”mörkläggningsgardiner” som hängde ner och skyddade ljuset från att synas utifrån om natten. Det var alltid dagsljusbelysning inne i berget. Bakom gardinen fanns först ett ubåtsnät från botten till cirka en meter upp över ytan. Därefter ett grodmansnät som var betydligt mer småmaskigt än ubåtsnätet, som även det stack upp cirka två meter ovan ytan. 

Med denna kunskap valde vi ytsim framför möjligheten att dyka in. Att klättra över grodmansnätet med full dykutrustning och samtidigt veta att det står en hund två meter ovanför huvudet kändes inte som ett alternativ. Vi fick lita på vår teknik vid ytsim och att vi kan smita förbi hunden utan upptäckt. Lyckades vi bara komma förbi ”gardinen” skulle vi få ett visst skydd mot hundens hörsel. 

Vi studerade sjökortet och bestämde att vi skulle fälla ungefär en sjömil ifrån öppningarna ute i farleden. Det fanns fem öppningar totalt, fem torrdockor - två stora och tre mindre. Jag och Jansson skulle ta en av de stora dockorna de andra två stridsparen skulle ta de tre mindre. 

Vi anpassade kläder och utrustning till uppdraget. Normal mörkerutrustning under torrdräkten och kamera samt ritutrustning medtogs. Som personligt vapen valde vi endast pistol m/07. Vi räknade inte med strid och att klättra med ett vapen innebar en risk att slå i något metallföremål vilket skulle varna hunden.

Innan vi ilastade vår egen båt Moses, en äldre båt som Flottans A-dyk använt i alla år och som passade perfekt att fälla ifrån, passade vi på att ”squeeza” dräkterna så mycket det gick på luft och vi satte på extra bly så att flytkraften nästintill försvann. På så sätt hamnade kroppen helt under ytan och bara liten del av ansiktet stack upp över vattnet. Med svärtade ansikten och händer gav vi oss av. Hur skulle hundarna reagera? Vi hade blivit tillsagda att om hundarna hoppade i vattnet efter oss räknade man kallt med att vi skulle kunna simma ifrån dem.

Vi närmade oss platsen för fällning. Jansson och jag var första paret ut. Klockan slog nästan midnatt. Innan vi fällde i 20-25 knops fart tog vi en sista titti ljusförstärkaren för att ta bäringen. Det var en lugn oktobernatt, oroväckande lugn. Ju närmre land och öppningen vi kom desto lugnare var vattnet. Vi hade önskat oss en höststorm denna natt, det hade gjort det hela lättare. Vi valde att sikta cirka 50 meter till vänster om öppningen. På så sätt undvek vi att simma rakt mot platsen där hunden stod. Naturen skuggar alltid vattnet närmast land så även på natten, vilket vi utnyttjade. 20-30 meter från hunden, som befann sig ungefär tre meter ovan vattnet på en kajliknande plattform, vände vi på oss. Normalt simmar man ytsim liggandes på rygg. Vad som ibland kan hända vid ytsim är att en simfena kommer för nära ytan och det blir i bästa fall bara ett litet uppkok, i värsta fall ett jätteplask. Vänder man på sig och simmar på mage eliminerar man den risken. Man småspringer i vattnet eller simmar hund- och kattsim. Totalt ljudlöst gled vi sakta förbi hunden i mörkret. Ingen reaktion. När vi svängde runt den kajliknande platsen alldeles nedanför hunden hade vi mörkläggningsgardinen rakt framför oss 4-5 meter bort. Ett ganska starkt ljussken lös upp vattnet underifrån när vi närmade oss öppningen. Det kändes som att simma i ett upplyst akvarium. Väl framme tog vi oss in mycket försiktigt in mellan gardinerna. När vi hade passerat gardinen drog vi ner huvorna på dräkterna och lyssnade. Det var helt tyst. Efter att ha varit stilla intill ena väggen bort från det upplysta vattnet simmade vi längre in i berget. Innanför mörkläggningsgardinen var det fullt dagsljus och vi insåg för första gången hur enormt stort det var inne i berget. Takhöjden var säkert närmre 30-35 meter. Fortfarande ljudlöst simmade vi över ubåtsnätet som vi bara anade under oss och satte kurs mot grodmansnätet. Hunden hade ännu inte märkt av oss, eller vi hade åtminstone inte hört något skall ännu.

Nu skulle den svåraste biten fixas, vi skulle klättra över det cirka två meter höga grodmansnät. Nätet påminde om ett Gunnebostängsel, dock kraftigare. Efter att ha tagit av oss simfenorna under vattnet lyfte vi upp dem över ytan, utan att det droppade vatten som kunde varna hunden, tog sin tid.

Att sen själv klättra upp på nätet fortfarande ljudlöst med extra bly i bältet runt kroppen var inte enkelt. I bakhuvudet fanns synen av hundar som kastar sig mot stängslet och vetskapen om att en stod endast några meter bakom dig. Då kan undertecknad lova er att man tar det försiktigt. När vi väl var över och nere i vattnet igen utan att hunden skällt var det bara att ta sig fram ytterligare några meter, för att sen kunna ta oss upp på ena sidan av bergväggen och vidare upp på kajen via torrdockan. När vi suttit stilla ett tag och lyssnat, utan sett några rörelser eller hört något ljud, tog vi av oss dräkterna som vi sedan rullade ihop och gömde i en upphittad avloppsbrunn.

Vi hade fått veta att det finns en vaktstyrka som kom med bil vid ett par tillfällen varje natt för att bland annat kontrollera bränder och läckage. Denna styrka bar skarpladdade vapen med säkerhetslucka. Enligt uppgifter vi fått tidigare visste inte vaktstyrkan att vi skulle pröva skyddet. Däremot följde vaktchefen styrkan och han var informerad. I den torrdockan som Jansson och jag skulle kartlägga fanns vid detta tillfälle två, eller om det var tre torpedbåtar och minutläggare. Om jag inte minns helt fel, var torrdockan närmre två 200 meter lång och cirka 20 meter bred. Här skulle man kunna köra in våra Jagare för reparation. Längst in i bergutrymmet fanns tunnlar som ledde till andra dockor och vidare in i berget. Vi tillbringade några timmar med att skissa upp hela bergrummet med fartygen och stegade upp hela utrymmet. Tog fotografier och sökte igenom samtliga fartyg och tog med alla fotografier som vi trodde var av vikt. Två gånger under de timmar vi befann oss inne i berget kom vaktstyrkan. Vid bägge tillfällen befann vi oss inne i båtarna och var utan risk för upptäckt. När vi kände oss klara med uppdraget var det bara att ta på oss dräkterna och försvinna samma väg som vi tog oss in. 

Efter att ytsimmat iväg bort från Musköbasen och utom synhåll tände vi våra lysstavar och blev upplockade av Moses. De andra stridsparen hade också lyckats utan att väcka hundarnas intresse.

Dagen efter lade vi fram spaningsresultaten, skisserna och informationen vi hittat i fartygen. Fotofilmerna åkte in på framkallning och vi redogjorde för uppdraget. Samtidigt blev det fart på chefen för Musköbasen. Varför hade inte hundarna varnat? Var det möjligt att det hade varit främmande makt inne i Musköberget?

Därför fick vi i uppdrag att i dagsljus fälla och simma fram mot hundarna och se om det blev någon reaktion. Denna gång hade hundarna på sig munkorgar. Skulle hundarna hoppa i efter oss räknade man återigen med att vi skulle kunna simma ifrån dem. Vad som hände var att hundarna totalt nonchalerade oss. Vi blev ombedda att simma närmare för att försöka skrämma hundarna. Vi drog dykknivarna, hytte med nävarna, skrek till dem och försökte få en reaktion. Ingenting hände. Slutsatsen drogs att hundarna tog oss för sjöfåglar. Jag vet inte vad som hände med skyddet på Musköbasen efter detta, utöver att de skulle ändra på rutinerna.

Tiden på Berga avslutades med en ritual av Flottans Attackdykare. Vi blev ombedda en kväll att ställa upp med badbyxor och dykkniv i omklädningsrummet. Ett befäl hämtade oss och ledde oss i mörkret till en av specialbassängerna inne på MDC. En cylinderpool, med en diameter på ungefär tre meter och ett djup på nio meter. Ovanför vattnet satt Kung Neptun i sin kungatron och förklarade det ena och det andra för oss. Vi var snart värdiga att få hänga Moses runt halsen. Nu återstod sista provet. Vi skulle dyka ner i mörkret, hitta militärens vattenflaska bland bråten på botten för att sedan bärga den till ytan och dricka upp innehållet. Inuti låg Mosesmedaljongen! Vad vi drack vill ni inte veta.

Jeansson & Jansson 

a.k.a Bröderna Jansson, KJ/A-dyk 82/83

Vad hände 1983?

Chefen för SS och Gestapo i Lyon, Klaus Barbie, gripen. Skogsdöden sprider sig i Euoropa. Ronald Reagan satsar på ”Star Wars”. Förbud mot slakt av sälungar. Tidningen Stern publicerar Hitlerfalsifikat. Lavaström från vulkanen Etna svårstoppad. Sjukdomen AIDS sprider sig i Europa. John McEnroe mästare i Wimbledon. Första AIDS-dödsfallet i Sverige. Inbördeskrig i Tchad. Sovjet skjuter ner sydkoreanskt jumbo- jet. USA intar Grenada. Demonstrationer mot löntagarfonder. Självmordsattack mot amerikansk förläggning i Libanon. Justitieminister Ove Rainer tvingas avgå pga skatteplanering. Riksdagen antar regeringens löntagarfonder. Nobels fredspris går till Lech Walesa.

Vi söker kontaktpersoner för grundutbildningsåret 82-83

Vill du hjälpa KJV att hålla kontakten med alla gamla kustjägare? Vi söker kontaktpersoner som kan hjälpa oss med att komplettera befintliga register med rätt kontaktuppgifter och utbildningsår. Eller vill du kanske ordna en plutonsåterträff?

Kontakta kansliet via e-post på kansliet[snabel-a]kustjagarna.se för mer information.

​