Stig Bergling - storspionen som blottlade stora delar av våra befästningar

Text: Vaxholms Fästnings Musei vänners årsbok

I årsbok 2013 skrev jag en artikel ”en händelse för 50 år sedan som skakade Sverige och påverkade Stockholms kustartilleriförsvar”. Artikeln handlade om Stig Wennerström som 1963 avslöjades var spion åt Ryssland. I årets årsbok följer jag nu upp med vår andra storspion i modern tid – Stig Bergling som även han arbetade åt den ryska underrättelsetjänsten. 
Stig Bergling ryckte 1957 in på KA1 som uttagen kustjägare. Han fick bra vitsord som räckte till att vid utryckningen året därpå få en fast anställning hos polisen i Stockholm. Bergling hade en bra skolut- bildning som han genomförde dels på en känd privatskola i Stockholm och sedan fortsatt skolutbildning på östra real. Bergling blev också antagen som reservofficer i Kustartilleriet efter genomgångna utbildningar. 

Efter att ha tjänstgjort i yttre tjänst i radiobilar inom stockholmspolisen flyttades Bergling till utlänningsroteln och sökte sedan en befattning hos Säkerhetspolisen 1969 och placerades på Säpos kontraspionage som var en av de mest åtråvärda avdelningarna att jobba på. Deras uppgift var att avslöja eventuella öststatsspioner samt att försöka rekrytera ambassadpersonal från dessa länder och att sedan lämna uppgifter till säkerhetspolisen som agenter. Det var ett dubbelspel som krävde mycket erfarenhet och mycket arbete på fältet med att spana på olika personer och att försöka finna lämpliga personer att själv rekrytera. 
Under 60-talet var det en viss rivalitet mellan säkerhetspolisen och försvarets egen säkerhetstjänst. Detta var främst på chefsnivå medan arbetet på handläggarnivå ofta fungerade bra med att utbyta in- formationer med varandra. Det hade under en tid diskuterats att utbyta personal mellan Säpo och Fst/Säk som den militära säkerhetstjänsten hette, för att öka förtroendet mellan organisationerna. Stig Bergling bedömdes vara rätt person att bli Säpos förbindelsman på Fst/Säk genom att han ju var reservofficer och hade god kännedom hur försvaret arbetade och hur man tänkte. Han placerades på Fst/Säk 1971. Han hade svårt att smälta in i den miljö som rådde på försvarsstaben och hans privatliv borde i sig ha varit varningsklockor som fått arbetsgivarna att reagera. Bergling var begiven på starkare drycker och det hände att det var tumult i hans bostad så att ordnings- polisen fick ingripa. Han hade också ett utsvävande liv med många olika kvinnor som han ibland i berusat tillstånd var ganska hårdhänt mot. Inga av dessa varningar trängde fram till ansvariga chefer och man blir istället glad och lättad när Bergling 1972 efter ett knappt år på Fst/Säk får sin FN-tjänstgöring i Israel och därefter Libanon beviljad och att man därmed ”blir av med” honom. Redan 1968 hade Bergling tjänstgjort som militärpolis på Cypern. 


Vad man inte visste var att Bergling under sin tjänstgöring på Fst/Säk kopierat kvalificerade handlingar om våra tunga befästningar runt om i landet. Dessa var förtecknade enligt ett särskilt kodsystem och omfattade alla försvarsanläggningar bland annat alla Kustartilleri-installationer samt våra mobiliseringsförråd. Sekretessen var mycket hög kring denna dokumentation och om jag minns rätt så var det bara vid Fst/Säk som den kompletta förteckningen fanns. I Milostaberna hade man enbart förteckningar över sina egna anläggningar. Att han kunde göra detta utan att bli upptäckt var helt enkelt slarv med rutinerna och hade inte en befattningshavare glömt att låsa sitt säkerhetsskåp skulle detta inte inträffat. Rutinerna som fanns var att en person veckovis var ansvarig för att stanna kvar en stund efter arbetstidens slut och kontrollera alla säkerhetsskåp samt att inga hemliga handlingar hade glömts kvar på något skrivbord. Om så var fallet skulle dessa läggas in i säkerhetsskåpet som därefter låstes om det gick annars skulle vakten tillkallas som med specialkättingar skulle försegla säkerhetsskåpet och sätta ett bastant hänglås på detta. Givetvis skulle upptäckten av olåsta skåp och handlingar som låg framme skriftligt rapporteras till chefen Fst/Säk som därefter uppläxade personen. Oftast fick den skyldige därefter bjuda sin sektion på en stor tårta för sitt slarv. 
Bergling låste in sina kvalificerat hemliga handlingar i ett bankfack. Det har egentligen aldrig framgått varför han kopierade dessa utan det var sannolikt stundens ingivelse. Vid denna tid hade han ännu inte börjat arbeta som spion. 


Under sin tid i Libanon 1972 tar Bergling kontakt med den ryska ambassaden och erbjuder dem att köpa svenska hemliga dokument. Det var den ryska GrU officeren Alexander Nikiforov som initialt blev Berglings kontaktman. Året därpå 1973 sålde Bergling de hemliga handlingarna om våra befästningar. 
Stig Bergling var sedermera krigsplacerad i spärrbataljonsstaben i Oxelösund. Han gjorde särskilda övningar och även krigsförbandsövning på denna plats. 
1975 är han tillbaka på Säpo och lämnar då ut uppgifter till GrU om vilka ryska diplomater och agenter som Säpo misstänker och övervakar. Dessa kallas hem efter hand och misstankarna om att det finns en mullvad på Säpo blir allt starkare. Berling söker nya FN tjänster och hamnar 1977 i Suezområdet. Han drygar ut sin lön genom guldsmuggling som bland annat får den Israeliska säkerhetstjänsten att intressera sig för honom. 1979 grips han av israelerna och transporteras till Sverige där han i december döms till livstids fängelse. Under en permission 1987 lyckas han fly, tillsammans med sin hustru, till Ryssland via Åland och Finland. Bergling med hustru flyttas genom GRU försorg till Ungern och därefter omkring 1990 till Libanon där han får beskydd och blir rådgivare år drusledaren Walid Jumblatt. De bor hemma hos Jumblatt som har ett stort residens. 1994 kontaktar Bergling Säpo. Hustrun och han själv är sjuka och man bestämmer att han själv ska flyga från Cypern till Stockholm där Säpo tar mot honom. Givetvis fanns det övervakning på Cypern när avfärden skulle ske så att de inte i sista minuten skulle ångra sig. 1997 släpps Bergling ur fängelset. Året innan har hustrun avlidit av sina sjukdomar. 

Bergling avlider 2015 efter många års vård på olika platser i Stockholmsområdet. Så långt den officiella historien i ett ganska koncentrerat skick. Det finns mycket att läsa om Stig Bergling i böcker och mediaarkiv. Stig Bergling hade utrustats med de traditionella hjälpmedlen som kortvågsmottagare, utrustning för att skriva med osynligt bläck samt hur man kunde läsa mikropunkter mm.


För lite mer än sex år sedan träffade jag Stig Bergling när han bodde på ett äldreboende. Han var då märkt av sin Parkinsonsjukdom och satt antingen i rullstol eller tog sig fram, även utomhus, i sin permobil. Jag träffade honom tillsammans med ytterligare två personer för att ställa en del frågor. Vi hade med oss kaffebröd och fick en stor termos kaffe av personalen på äldreboendet.
Jag var väl förberedd eftersom jag tidigare jobbat som en av cheferna på Fst/Säk och hade även tidigare haft mycket nära samarbete med chefen för ryssroteln på Säpos kontraspionage, Tore Forsberg, som ägnat en hel del tid åt fallet Bergling.
När vi så smått började dricka kaffe och småprata uppvisade Bergling den kända lite nonchalanta attityden han brukade ha när han intervjuades i media.


Efter en stund när han pratat av sig sina inledningsfraser sa jag till honom att vi måste ha gemensamma personer som vi båda känner och jag sa då till honom att jag under flera år arbetat på Fst/Säk som chef på motsvarigheten till Säpo kontraspionage och att jag jobbat mycket nära säkerhetspolisen. Med en gång förbyttes den lite nonchalata attityden till att han börja fråga om olika personer som varit där när han tjänstgjorde i Försvarsstaben. Han nämnde namn och jag frågade om han kom ihåg den och den, vilket han gjorde. Han frågade hur de mådde och jag svara sanningsenligt att flera av dem han frågade om inte längre levde medan andra var pensionerade sedan många år. Samtalsatmosfären var nu helt ombytt och vi kunde ha ett normalt samtal.
Jag tog upp hans kopiering av förteckningen av rikets tunga befästningar och frågade honom varför han gjorde detta och svaret var lite svävande och mynnade ut i ett av hans favorituttryck ” I was saving it for a rainy day”. När de kopierades hade han ju ännu inte officiellt börjat arbeta för GRU.
Jag frågade honom därefter vad det var som fick honom att fatta beslutet att åka hem från sin tjänstgöring och hämta dessa i sitt bankfack. Svaret var intressant men lite svårkontrollerbart då den person som Bergling sa var den utlösande faktorn inte längre levde. Förklaringen var följande. När han skulle åka ner till sin FN tjänstgöring efter en permission ville han åka tåg ner till området för han gillade inte att flyga. Han tog upp detta med sina chefer på Säpo och fick, enligt vad han sa, tillstånd att åka tåg. Vid denna tid passerade tåget genom en del östländer för att komma fram till den ort han sedan slutligen skulle åka båt till. När han kom till Sverige gången därpå blev han uppkallad till en hög chef inom den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten. Denne ska ha skällt ut Bergling för att han åkt tåg utan tillstånd från försvarsstaben. Bergling hade då förklarat att han fått tillstånd från Säkerhetspolisen men i och med att han tjänstgjorde i en FN styrka var det försvarsstaben som hade beslutsrätt. Den höga chefen sa till Bergling att han skulle se till att han aldrig mer skulle få tjänstgöra i något FN sammanhang. Denna händelse var den utlösande faktorn för Stig Bergling att fatta beslutet att ta kontakt och sälja sina kopierade handlingar. Bergling framförde denna långa historia, som nu beskrivs kraftigt nedkortad, på ett sätt som verkade trovärdigt med de kontrollfrågor jag ställde om händelsen.


Jag spetsade därefter till det hela genom att säga att jag tyckte att han agerade mycket oprofessionellt när han gav GRU de hemliga handlingarna. Jag har jobbat så länge med liknande upplägg så jag vet hur det normalt går till oavsett om vi pratar om öst eller väst. En person som är i besittning av information av den kaliber som detta var och dessutom omfattade ett inte ringa antal sidor strävar i 99 % av fallen att dra ut ”tidslinjalen” åt höger för att det som lämnas över sker i spridda skurar som i sin tur möjligen renderade i mera pengar.
Mottagaren, i detta fall GRU, har helt motsatt önskemål. De ville att ”tidslinjalen” blev så kort som möjligt så att de helst fick allt underlag på en gång.
Jag frågade Bergling hur han kunde vara så korkad att han levererade allt i ett lass istället för att ”späd- mata”, som man brukar säga. Nu fick han en struntsumma för ett underlag som värt avsevärt mer för den ryska krigsmakten och i väsentlig grad skulle underlätta deras krigsplanering mot Sverige.
På detta fick jag inget bra svar men jag förstod att han själv insåg att han som spion inte agerat som han borde gjort i den rollen.


Jag kom därefter in på hur det egentligen gick till när han tillfångatogs av israelerna. Det har figurerat olika beskrivningar hur detta skedde och nu ville jag försöka få hans sanna beskrivning kring detta. Han berättade att han slarvat när han passerade gränsen mellan Israel och Libanon i samband med att han köpte guldtråd. När han gjort inköpet så lindade han tråden runt kroppen i en massa varv och hade sedan sina kläder utanpå. Det hade fungerat vid flera tillfällen men så plötsligt togs han i mars 1979 vid flygplatsen i Tel Aviv av den israeliska säkerhetstjänsten. Hans uppfattning var att någon angett honom. Bergling fördes till ett ödsligt beläget hus för förhör och placerades i ett stort kontorsrum på översta våningen. Guldtråden gick ju inte att förneka eftersom han liknade en spole när man avlägsnade hans skjorta. Nu var guldsmuggling mycket vanligt i området men i detta fall var det en FN-officer och man kunde därför lätt få en hållhake på honom. Mycket snart kom samtalet in på den ryska underrättelsetjänsten och han fick direkta frågor om han jobbade för dem vilket han förnekade. Förhörsledaren sa då till honom att ingen visste att han var där, ingen hade sett när han fördes in i huset med andra ord ett litet hot. Nu går berättelsen isär. Bergling sa att han efter ett tag insåg att han var körd och erkände att han var rysk spion. Den andra versionen, som jag själv tror mer på, är att man tog Bergling och höll honom i fotlederna och lät honom hänga med huvudet nedåt på utsidan av den ganska höga avskilda byggnaden och att man igen ställde frågor om han var rysk spion vilket han då medgav. Han ville inte svara på om det gått till på detta sätt men jag har från andra fått bekräftat att det skulle ha gått till på det viset.
Efter detta och mer kaffe och bröd började jag med frågor om hans och hustruns flykt 1987 från bostaden i Rinkeby. Jag började med frågorna kring vad som hände när de kom till Åland och tiden därefter.


När paret Bergling kom med färjan till Åland med sin bil åkte de ganska omgående till det ryska konsulatet. Han hade mycket svårt att övertyga den tjänsteman som de träffade och han verkade tro att det var någon form av provokation. Tjänstemannen agerade mycket skrämd och sa att han skulle kontakta ”högre upp” och att de måste lämna platsen och återkomma senare på en tid som bestämdes. Det hade tydligen varit som att röra runt i en myrstack med en pinne. Konsuln inställde sig på sin arbetsplats och när paret sedan dök upp fick Bergling stränga direktiv att flytta bilen långt bort och sedan komma tillbaka till fots. Bagaget de hade lastades av och togs in i konsulatet.


När han sedan var tillbaka, efter att bilen parkerats, hade en plan tagits fram. De kördes därefter med bil och färja till Helsingfors där de gömdes undan i nästan en vecka innan resan fortsatte med två diplomatskyltade bilar vidare mot den ryska gränsen. När de närmade sig gränsområdet fick paret krypa in i varsin bils bagagelucka. Han berättade hur rädd han var när bilarna stannade vid den finsk - ryska gränsen och personalen i framsätet pratade med de finska gränsvakterna. Det blev bara ett mycket kort uppehåll sedan rullade bilarna över gränsen. De låg fortfarande kvar i bakluckorna. Han märkte hur vägen blev sämre och sämre med mycket gropar och plötsligt stannade de och motorerna slogs av. Backluckorna öppnades och han såg i mörkret att de befann sig på en skogsväg med höga träd. I detta ögonblick var Bergling övertygade om att de skulle bli avrättade och nedgrävda i skogen. De vinkades fram till en av bilarnas motorhuv och någon tog ut en korg och la en duk på motorhuven och sedan radade man upp glas och tilltugg och öppnade under tystnad ett par flaskor champagne och överräckte var sitt glas till paret. Därefter tog en person till orda, höjde sitt glas och önskade dem välkomna till Ryssland – moderlandet. Då insåg Stig Bergling att de inte skulle dödas och det blev en gemytlig skogspicknik i skogen.
När de installerats i Moskva utfrågades Stig Bergling på normalt sätt och man visade foton m.m. på olika personer och frågade om han sett dem eller visste vilka de var. Han fick en del, som han själv tyckte, triviala arbetsuppgifter att översätta en del svenska dokument och artiklar troligen till engelska.


Paret trivdes inte i Moskva och flyttades till Budapest i Ungern. De skulle sedan förflyttas till slutmålet som var hemma hos drusledaren Walid Jumblatt. När Bergling var i Budapest utbröt oroligheter i landet och enligt Bergling själv fick han uppgiften av GRU att gå ut till ölstugor i staden och andra mötesplatser för att försöka pejla stämningen och sedan rapportera detta. Stämningen blev allt mer farlig så paret fick order att söka sig till ett angivet skogsparti och invänta transport. Efter ett tag kom en stor diplomatbil och de skyndade sig in i denna och resan fortsatte därefter mot libanon.
I Libanon var det betydligt trevligare atmosfär än i Moskva och Bergling var nöjd att få agera som rådgivare till drusledaren. 1994 säger Walid Jumblatt att han inte kan garantera parets säkerhet då han hört talas om mordplaner mot dem. Bergling kontaktar Säpo och får efter en stund kontakt med sin gamla förhörsledare som snabbt kan bekräfta att det är rätt person. Resten är historia.

Jag frågade slutligen hur han kunde lämna ut uppgifter om sitt eget krigsförband i Oxelösund. Han sa då att han inte gjort detta vilket i mina öron saknade trovärdighet.
När samtalet led mot sitt slut så frågade Stig Bergling mig vad jag tyckte. Han hade läst att Kustjägarveteranerna skulle ha ett stort möte och ville höra min syn på om han skulle kunna delta eller inte. Jag funderade en kort stund och sa att det nog inte var lämpligt. Det första var att han var hänvisad permobil och om mötet skulle vara på Korsö skulle det vara svårt att ta sig fram på de sandiga vägarna. Framför allt sa jag att dina kustjägarkollegor nog inte förlåtit dig och din närvaro skulle kunna lägga sordin på stämningen och att ingen kan garantera vad som skulle kunna hända senare på kvällen när feststämningen med öl och vin infunnit sig. Han tog mig på orden och insåg att det nog inte var en bra ide ́.


Dagen efter mitt möte med stig Bergling blev jag uppringd av en person som berättade att Bergling hade hört av sig och frågat om jag fortfarande var i tjänst. Frågorna hade till del varit så annorlunda mot vad han var van vid så han trodde att jag försökte snärja honom.
Jag hade tänkt att jag skulle haft ett uppföljningssamtal med honom men med tiden blev han allt sämre så jag avstod från detta.

AntiRYAN: Atomminor skulle slå ut svenska marinen

Spaningsrapport

Stund: Inför större NATO-övningar under 1980-talet. Intrången kunde pågå upp till 9 dygn.
Ställe: Stockholm, marinbaserna, kärnkraftverk och andra viktiga kustnära totalförsvarsobjekt.
Styrka: Ett flertal undervattensföretag, i en samordnad operation inom ramen för AntiRYAN.
Slag: Konventionella ubåtar, miniubåtar, dykfarkoster, marina spetsnazgrupper och agenter.
Sysselsättning: Utplacering av atomminor och mindre kärnladdningar samt förberedelser för sabotage och likvidationer.
Sagesman: Nils-Ove Jansson, kommendör av 1. graden

Sirenas konstruktion är based på torpedteknik och kan slussas via torpedtuber på större ubåtar. Källa: wikimedia.org 


I ”Omöjlig ubåt”, en ny bok om ubåtskränkningarna på 80-talet, beskriver kommendören av 1:a graden, Nils-Ove Jansson, om hur den svenska marinen skulle slås ut med kärnminor i ett tidigt skede som en del av en större preventiv anfallsoperation mot NATO.
Sovjet hade börjat misstänka att västmakterna avsåg att sätta in ett överraskande kärnvapenanfall i samband med en större NATO-övning. För att förkomma ett sådant anfall förbereddes ett preventivt anfall.

Hotet om ett anfall mot Sovjetunionen ansågs akut i samband med att man uppdagade att västmakterna kunde decimera eller helt tillintetgöra den sovjetiska andraslagsförmågan på de strategiska ubåtarna.
För att kunna upptäcka om USA och dess allierade verkligen planerade att starta ett överraskande kärnvapenanfall mot Sovjetunionen beslutade i maj 1980 den sovjetiska generalsekreteraren Leonid Brezjnev att sätta igång underrättelseoperationen RYAN.
Samtidigt som man startade RYAN startade man också planeringen för AntiRYAN, den preventiva anfallsoperationen som skulle förekomma det förväntade anfallet från väst. Planen byggde på överraskning. Resurser som skulle utnyttjas i anfallet måste dolt föras fram i förtid och hållas i beredskap under ett antal dygn i respektive målområde. Dessa framgrupperingar av bland annat ubåtar och marina spetsnazförband ägde rum från 1981 till slutet av 1980-talet. Direkt i anslutning till omfattande attentatsoch sabotagehandlingar, skulle ett oinskränkt utnyttjande av kärnvapeninsatser göras. Omkring 5 000 strategiska kärnvapenspetsar, ca 2 000 medeldistansrobotar och 4 5 000 taktiska kärnvapen disponerades för operationen, varav ca 50 st. var vikta för Sverige. Den sovjetiska stadsapparaten skulle skyddas i underjordiska städer och de egna konventionella styrkorna skulle bli svåra att bekämpa efter framryckningen in i det befolkningstäta Västeuropa.


För Sveriges del berördes stats- och militärledningen, luftförsvaret och de marina baserna i den sovjetiska AntiRYAN-operationen. Någon invasion eller ockupation av Sverige var inte med i planeringen om man undantar den nordligaste och sydligaste delarna av landet som kunde bli berörda vid operationer mot Norge och Danmark. Svenska stridskrafter och central ledningsförmåga skulle slås ut genom fysisk bekämpning av flyg- och marinbaser, eliminering av stads- och militärledning samt utslagning av elförsörjning och telekommunikationer. En viktig komponent i operationen var de marina spetsnazförbanden som hade till uppgift att infiltrera svenskt territorium redan före krigsutbrott och föra med sig kärnvapenladdningar.
Inom luftförsvaret skulle de fasta radarstationerna slås ut och flygvapnets alla fredsbaser bekämpas med kärnvapenrobotar baserade i Baltikum innan spridningen av flygplanen hann ske. Genom att starkt reducera det svenska luftförsvaret skulle sovjetiskt bombflyg kunna passera genom svenskt luftrum mot mål i Norge och på Atlanten. På den marina sidan var målet att skydda sjöflanken till den europeiska centralfronten. Underhålls- och förstärkningstransporter sjövägen från Leningrad och Baltikum ansågs nödvändiga för att anfallsrörelsen mot Atlantkusten inte skulle bromsas upp. Om svenska, danska, västtyska sjöstridskrafter kunde baseras längs den svenska Östersjökusten skulle de utgöra ett dödligt hot de sovjetiska sjötransporterna. Det gällde därför att initialt slå ut de svenska sjöstridskrafterna i deras fredsbaser för att senare kunna slå ut eventuellt tillförda NATO-förband. I den vidsträckta och örika skärgården skulle det bli svårt att med konventionella vapen slå ut varje enskilt fartyg, om dessa utnyttjade en rörlig bastaktik. Man planerade därför att använda kärnvapenladdningar, bland annat atomminor.


Den första fullskaliga AntiRYAN-operationen övades hösten 1981 i samband med Zapad 81. För svensk del innebar planen att marina spetsnazförband skulle framgruppera till Stockholmsområdet, de svensk marinbaserna och kärnkraftverken, beredda att på order placera ut kärnladdningar på förutbestämda platser. Samtidigt inriktades robotbrigaderna i Baltikum mot de svenska flygbaserna. Vid den högsta beredskapsnivån osäkrades atomminorna. När order gavs sprängdes laddningarna med hjälp av långvågssändning på radio eller med aktiv undervattenssändning.


Planläggningen prövades sekventiellt från augusti/september 1981. Det mesta gick enligt plan med ett undantag, U 137, som grundstötte när ubåten fått order om att evakuera en spetsnazgrupp som haft till uppgift att förbereda atomsprängningen av den marina Blekingebasen.

Under 1980-talet hade de sovjetiska spetsnazförbanden ett antal mindre kärnladdningar in sin arsenal. På bilden visas en liknande amerikansk kärnladdning (SADM). Källa: Sandia National Laboratories archive photo 

Under 1980-talet hade de sovjetiska spetsnazförbanden ett antal mindre kärnladdningar in sin arsenal. På bilden visas en liknande amerikansk kärnladdning (SADM). Källa: Sandia National Laboratories archive photo 


Från 1981 till slutet av 1980-talet framgrupperades, med hjälp av en kombination av övervattensfartyg och ubåtar, marina spetsnazförband inför varje större NATO-övning.
De marina spetsnazförbanden organiserades i brigader, som tex Östersjömarinens spetsnazbrigad 561. OMPR, och bestod bl.a. av 1-3 dykarbataljoner och en miniubåtsbataljon med dykfarkoster som t.ex. Sirena, Triton 1 och Triton 2.
Nils-Ove Jansson redovisar i sin bok ett antal händelser baserat på circa 4 700 rapporter om undervattensverksamhet under åren 1981 till 1994. Det finns gott om exempel på incidenter där både Triton 1 och Triton 2 har uppträtt på inre svenskt vatten. Det finns
till och med fall där vittnen har varit så nära att de har kunnat ta på miniubåten.
Om nu främmande undervattensverksamhet var så vanlig som rapporterna gör gällande, varför lyckades Sveriges marin aldrig får tag på en ubåt trots omfattande ubåtsjaktopertationer?
Till följd av politiska beslut under 1970-talet fanns inga kvalificerade svenska ubåtsjaktfartyg kvar vid incidenterna under 1980-talet. Allt som kunde sättas in var ett fåtal helikoptrar och patrullbåtar utrustade med sjunkbomber från andra världskriget. Enheterna var ej samövade, de saknade utrustning för ubåtsjakt på grunda vatten och kedjan spaning, lokalisering, vapeninsats hade stora luckor.

I en marin spetznazbrigad ingick en miniubåtsbataljon med bla dykarfarkoster som Sirena, Triton 1 och Triton 2. Källa: covertshores.blogspot.se/2010/08/russian-soviet-sf-underwater-craft.htm 

I en marin spetznazbrigad ingick en miniubåtsbataljon med bla dykarfarkoster som Sirena, Triton 1 och Triton 2. Källa: covertshores.blogspot.se/2010/08/russian-soviet-sf-underwater-craft.htm 


Svenska flottan och kustartilleriet var i grunden avpassat för ett invasionsscenario, inte ett scenario där marinen, flygvapnet och ledning skulle neutraliseras med specialoperationer och kärnvapenmissiler. Exemplevis var kustartilleriets minspärrtroppar avsedda för att detektera och sänka större ytgående invationstonnage, inte ubåtar. Och i synnerhet inte miniubåtar. Även den lilla ubåtsjaktförmåga flottan hade var avpassad för ubåtsjakt utomskärs.
Kort sagt, den svenska marinen saknade förmåga att hitta och bekämpa ubåtar i grunda vatten. Den svenska marinens yrkesetik och nit blott allena räckte inte för att få upp en ubåt.
Ovan har jag endast försökt sammanfatta de grundläggande tankarna i Nils-Ove Janssons faktaspäckade bok, fylld av illustrationer och detaljerade beskrivningar. Jag kan bara rekommendera en läsning för att ta del av alla intressanta detaljer.
Omöjlig ubåt är det bästa som skrivits om svensk säkerhetspolitik på mycket länge.


Harald Hynell
KJ 85/86

Boken finna bl.a. att köpa på Bokus

Inbjudan - Stöd våra soldater

Delar av Kustjägarkompaniet deltog i Försvarsmaktens uppmärksammade underrättelseoperation i Stockholms skärgård i oktober. Många medlemmar hörde av sig till KJV och visade sitt intresse att bidra till att uppmärksamma och visa på uppskattning till våra soldater.

Kamratföreningen KJV inbjuder därför till samkväm på Hard Rock Cafe i Stockholm den 14 januari.

För mer information och anmälan klicka på nedan länk.

INFORMATION & ANMÄLAN

Bilder från en underrättelseoperation i Stockholms skärgård

I dagarna exponerar media mängder av bilder från den pågående underrättelseoperationen i Stockholm. Vad som inte syns på dessa bilder är, av naturliga skäl, de dolda delarna operationen. En del av underrättelseoperationerna som inte är så synlig är den typ av fast spaning som t.ex. kustjägarna typiskt bedriver. För att ge en inblick i hur det kan se ut på en observationsplats i Stockholms skärgård en oktober dag, har jag grävt i arkivet och plockat fram några bilder tagna under en övning i fast spaning i Förbundet Kustjägarnas regi. Även materiel och miljö kanske skiljer sig något från den nu pågående operationen i Stockholms skärgård, så ger de dock en inblick i hur en kustjägare i tjänst kanske har det just nu. Vill du stödja våra soldater i Stockholms skärgård? Se KJVs insamling till soldaterna.

 

//Harald Hynell

Wasahof 6-oktober

Kamrater!

Nu är det dags igen att boka bord för 6-oktober!

För er som inte har varit med tidigare så träffas vi på Wasahof första måndagen i månaden kl 17:00 i baren för lite mingel. Vi betalar endast 200kr för Moulles, Parisare eller Rimmad lax inklusive en öl, vin eller alkoholfri dryck.

OSA senast fredag 3-oktober till Vojkan Bekeris.

Med broderliga hälsningar,
Vojkan Bekeris
Tel 072-522 40 62
Epost: vojkan.bekeris@kustjagarna.se

LARS DANIELSSON NEKROLOG 1943–2014

Lars Danielsson (född 1943) har efter en längre tids sjukdom avlidit. KJV brukar inte uppmärksamma dödsfall på medlemmar, men i Lasses fall gör redaktionen ett undantag. Det var Lasse som startade tidningen KUSTJÄGAREN.

Lasse började sin bana som soldat och befäl, det som idag kallas GSS/K, i början av 60-talet på KA1. Hans första anställning var inte på Kustjägarskolan (KustJS) utan som artillerist på 7:e batteriet. 63/64 var han furir på KustJS och 66/67 överfurir. I mitten på 60-talet fanns det 7 kustjägarkompanier med ett väl inrutat övningssystem – KFÖ – på höstarna. Utbildningen på Kustjägarskolan var också väl inövad med kadetter och soldater vilket innebar många och långa övningar och stort behov av befäl.

Men Lasse hade en artistisk ådra. Han slutade en säker anställning på KA1 och kom i början av 70-talet in på KONSTFACK. Studierna finansierades delvis med frekvent frivillig tjänstgöring på KA1 både på somrarna och på höstarnas KFÖ, Lasse var då det som idag kallas specialistofficer. Efter den treåriga utbildningen fick han anställningar som ART DIRECTOR på stora internationella byråer som Ted Bates och Andersson och Lembke. Där fick han arbeta med varumärken som LEGO och GULF men även med företagen ASEA och Ericsson. Dessa uppdrag tog honom till Danmark, USA och Thailand. Efter anställningar på olika reklambyråer beslutade Lasse sig för att i början på 80-talet öppna eget och köpte rakkrämsfabriken MONA-LISA i Norrland vilken han drev under några år.

Lasse var en person som egentligen aldrig muckade från det militära efter det han slutade sin fasta anställning på KA1 och Kustjägarna. Hans brinnande intresse för det militära och i synnerhet Kustjägarna resulterade i att han redan i slutet av 80-talet började ringa runt till olika kustjägare och förslå att man borde bilda en kamratförening. Han lyckades intressera ett antal som 1992 kunde starta föreningen KUSTJÄGARVETERANERNA - KJV. Det fanns vid denna tidpunkt ingen formulerad idé om att KJV skulle ha en tidning, men Lasse menade att det var en nödvändighet. Då Lasse kunde layout mm men inte skriva, så träffade han Hans Rehnvall som kunde skriva och de tillsammans plockade i hast ihop ett nummer av tidningen KUSTJÄGAREN. Redan från början fick tidningen ett mycket modernt och annorlunda format och tidningen väckte redan från början stor uppmärksamhet. De första åren var redaktionen lite flytande med Lasse och Hans som de fasta punkterna. Det är många som under 90-talet har blivit påminda av en enveten Lasse att skicka in textbidrag till tidningen.

Lasses andra stora bidrag till KJV är att han troligen räddade föreningen KJV i mitten på 90-talet. 

En nybildad förening genomgår alltid en viss utvecklingsfas innan den finner sina former. En förening med närmare 1000 kustjägare saknade därför inte brist på idéer för föreningen. De första årens styrelse hade lite vilda idéer, där det fanns ekonomiska incitament för några styrelsemedlemmar. Föreningen formades mer som ett bolag. Lasse menade att detta var en helt fel utveckling, då han förordade att KJV skulle vara en ideell förening till alla medlemmarnas nytta. Lasse fick inte gehör i den dåvarande styrelsen för denna idé. KJV skulle ha sitt årsmöte på Riksmuseet. Lasse menade att det var upp till medlemmarna att bestämma KJV:s framtida inriktning varför han satte igång med att ringa ett 100-tal personer för vilka han dels förklarade vad som höll på att ske med föreningen dels uppmanade de uppringda personerna att delta på årsmötet och rösta.

Resten är som det heter historia. Den gamla styrelsen åkte ut till 100% och en ny styrelse röstades fram med Hans Rehnvall som ordförande. Denna styrelse genomförde de idéer som Lasse med flera förordade, vilka än idag ligger som en oskriven policy inom KJV.

Tyvärr drabbades Lasse av flera olika tunga sjukdomar som försvårade hans liv de senaste 15 åren. Hans kämparglöd mot sjukdomarna räckte till den 17:e maj.

Ny tid för Gröna Lund

ORIENTERING GRÖNA LUND!!! 5-kampen som är planerad till onsdagen den 3 september har fått ett nytt datum. NYTT DATUM är 4-september samma tid. Detta pga att Gröna Lund har stängt 1-3 september. Vi ber om ursäkt för denna missuppfattning.

Anmälan Kustjägardagen 2014 - STÄNGD

ANMÄLAN ÄR NU STÄNGD

Kustjägardagen genomförs detta år lördagen den 13 september där även anhöriga är välkomna under dagen. För veteraner finns även möjligheter att ansluta under fredag eftermiddag.

För information och anmälan vänligen klicka på länken nedan. Observera att information, program och tider kan komma ändras fram till genomförandet. Håll därför ett extra öga på hemsidan, facebook och er epost.

Sista Wasahof innan sommaren!

Nu är det dags igen att boka bord för 2-juni!

För er som inte har varit med tidigare så träffas vi på Wasahof första måndagen i månaden kl 17:00 i baren för lite mingel. Vi betalar endast 200kr för Moulles, Parisare eller Rimmad lax inklusive en öl, vin eller alkoholfri dryck.

Med broderliga hälsningar,

Vojkan Bekeris
Tel 072-522 40 62
Epost: vojkan.bekeris@kustjagarna.se

Behövs ett svenskt veterancenter?

Hur ska ett sådant i så fall se ut? För vilka ska det vara till för? I vilken form ska det drivas och av vem? Vem ska betala?

Idag tjänstgör svenska läkare, poliser, soldater, sjuksystrar och räddningsmän vid konflikter över hela världen, och antalet veteraner stiger. Stödfunktionerna för hemkomna veteraner – liksom kunskaperna kring relaterade diagnoser – varierar kraftigt beroende på vilken organisation som har varit arbetsgivare. Syftet är att samla myndigheter som idag skickar ut anställda på utlandstjänst och berörda organisationer till en debatt. Representant för det norska veterancentret kommer att delta och beskriva hur det fungerar.

Medverkande: Bl a Försvarsminister Karin Enström, Allan Widman, Försvars-utskottet (FP), Peter Hultqvist, Försvarsutskottet (S), Helena Prochazka, Flygmedincincentrum, John Petter Bachke, Veterancenter Norge, representanter från Kriminalvården, Försäkringskassan, Socialdepartmentet m fl

Moderator: Ulf Wickbom

För anmälan och mer information, kontakta: kansliet@fredsbaskrarna.se
Anmälan senast 2014-04-10.


Ladda ner dokument här:

Inbjudan (pdf)

Program (pdf)


EXTRANUMMER av Kustjägaren i April

Ytterligare exemplar av tidningen kommer att tryckas i kommande vecka och distribueras till er som betalde årsavgiften efter 28-feb. Då information om årsavgiften kom ut sent så trycker vi extra nummer, ca 550 medlemmar betalade under mars.