Kanonerna på Runmarö

Försåtsmineringens snubbeltråd löpte tunn som en spindelväv mellan två träd. Det var bara den tunna vidjan som i den becksvarta natten avslöjat trådens läge. Då och då lyste månen fram mellan molnen och gav en viss ledsyn så att vi kunde följa tråden fram till minans placering vid trädstam- men. Försiktigt lossades tråden från dess fäste vid minan.

Sedan låg vi där andlöst väntande i tystnad under några minuter. Nu kunde det inte vara mer än hundra meter fram till fiendens postering. Vi kröp sakta vidare, kände oss för med vidjorna för att finna nya minor. Stannade, lyssnade, kröp vidare några meter, stannade, lyssnade och kröp sakta vidare igen. Någon harklade sig där framme, kanske 20 meter eller 50 meter framför oss. Alltså var vi nära linjen nu. Tystnad och väntan, lyssna ut i mörkret. Efter ytterligare några minuter kom ett lågt ljud igen någonstans till höger framför oss. Fortsatt spaning med öronen. Efter en halvtimme hade vi ganska bra kontroll över var fiendens poster befann sig. Nu var det bara att vänta på den första fasen av nattens kommande händelser.

Höstmanövern ute i Stockholms mellersta skärgård hade pågått under snart en vecka. Vi hade gjort en hel del förflyttningar och omgrupperingar men inte varit i någon stridskontakt ännu. Det började bli lite småtråkigt tyckte nog de flesta av oss. På eftermiddagen kom plutonchefen och frågade efter några frivilliga för ett uppdrag. Alla tittade lite slött på varandra och skruvade på sig. Fri- villiga uppdrag kunde ofta resultera i att man fick tömma skithustunnor eller liknande. Hur som helst, ingenting kunde ju vara tråkigare än att ligga här och vänta, så Svensson och jag anmälde oss; furir Kuoppala och Åberg blev också uttagna.

Några minuter senare var vi hos kompanichefen, kapten Olivenbaum för ordergenomgång. Uppdraget var att spana på och störa fienden i området runt Runmarö under de närmaste två dygnen. Furir Kuoppala tog befälet och vi började omedelbart förberedelserna, packning av två kanoter, mat för två dygn, ammo, sprängmedel osv. Kl 15.00 kom en Alouette-hkp och hämtade oss. Vi flög först in till O-F Borg för komplettering av viss utrustning, därefter flög vi vidare ut till Nämdö där vi landade på den västra sidan för att undgå upptäckt från Runmaröhållet. Vi satte ihop kanoterna och bar dem över till östsidan av ön. Laddade sex magasin var till våra automatkarbiner, plockade fram knallskott och rökhandgranater. Efter en utsökt måltid bestående av frystorkad lapskojs, kex och varm vattenchoklad tillagad på jägarköket var vi klara för vårt uppdrag. Det hade nu börja skymma, men vi väntade ytterligare en halvtimme så att det skulle bli ordentligt mörkt. Efter en halvtimmes paddling närmade vi oss Runmarö. Sista biten in mot land paddlade Kuop- pala och Åberg in först medan Svensson och jag låg klara med våra ak för att besvara eventuell fientlig eld från land. Efter några minuter fick vi klartecken och paddlade in till land. Vi bar in kanoterna ca. 100 meter i skogen och lade dem mot en berghäll samt maskerade dem med granris och mossa. Sedan gick vi norrut mot befästningen på norra udden där vi visste att det skulle finnas två kanoner med radarstation, stridsledningscentral och ca. 80 man, väl skyddade innanför ett brett taggtrådshinder. Det var ca. 2 km upp till befästningen. Till en början gick vi ganska fort, men ju närmare vi kom desto försiktigare blev vi. Terrängen var bergig och skogig men det var inga större problem att ta sig fram. Det var inget idealiskt ”jägarväder”, men det blåste åtminstone, så ljuden hördes inte alltför långt bort. När vi kommit närmare bröt vi smala vidjor för att kunna upptäcka eventuella trådminor. Vi hade tur som fann en minering i stället för att gå rakt in i den. Och nu låg vi alltså här och väntade.

Vi hade fått information om att ett infanterikompani från armén skulle skeppas över och anfalla Skarprunmarn under natten. Vi hörde båtarna komma vid midnatt. Landstigningen och urlastningen skedde omkring en km söder om oss. Säkert hade alla i fiendelägret också hört båtarna och nu rusat ut och lagt sig i sina eldställningar. Infanterikompaniet kom traskande, om man nu kan ut- trycka sig så, genom skogen. Det går ju inte precis att smyga sig fram med 150 man genom tät skog nattetid, även om blåsten gjorde sitt till för att dölja ljuden. Vid tvåtiden hade kompaniet formerat sig för anfall under ljudlig ordergivning och gruppering. Själva låg vi en bit därifrån lugnt halvsovande under en gran och bidade vår tid. Anfallet satte igång med våldsam skottlossning från bägge sidor. De angripna var väl förberedda på var anfallet skulle komma. Det slogs snabbt tillbaka och angriparna drog sig därefter tillbaka till sina båtar och lämnade ön. Vid tretiden var allt tyst och lugnt igen, nu var det dags för oss att vakna.

Vi avvaktade en timme, sedan började vi smyga oss framåt. Månen sken då och då fram mellan de hastigt framflygande molnen och skapade rörliga skuggor över landskapet. Det blev ganska ljust när månen kom fram så vi fick hålla noggrann uppsikt på månen. För att inte avslöja oss kunde vi bara röra oss då det var helt mörkt, eftersom terrängen var ganska öppen de sista 50 metrarna fram till taggtrådsstängslet. Plötsligt hörde vi en post som satt utanför stängslet ropa till höger om oss. Vi slängde oss omkull och låg helt stilla mitt på det kala berget när månen stack fram sitt ansikte. Det var vaktombyte, men de hade inte upptäckt oss där vi låg blickstilla, inte mer än 20 meter ifrån dem. De talade lågt en stund i mörkret och vi passade på att krypa fram till några buskar som väx- te precis utanför taggtråden. Den avgående posten kom rakt emot oss. Vi osäkrade våra ak och var beredda på att skjuta oss ut. Men posten passerade förbi oss på bara några meter utan att se oss och försvann upp över berget mot ingången till befästningen.

Svensson och Åberg började klippa upp hål genom taggtråden. Stängslet var säker tio meter brett. För att inte föra för mycket oväsen var de tvungna att linda tyg runt trådarna innan de klipp- tes av. Kuoppala och jag låg kvar och bevakade varsin flank. Det här tog sin tid och efter en stund skickade Åberg runt sin snusdosa och vi tog varsin prilla. Även Svensson tog en, och det var nog första gången han gjorde det för efter ett tag började han att må illa och fick uppkastningar. Vi tyckte att det måst ha hörts vida omkring. Vakterna hörde oss inte, men en stridsdomare dök fram ur tom- ma intet och funderade vad som stod på. Jo, Svensson mår tydligen lite illa och spyr, sa Kuoppala viskande. Ni får vara tysta om ni inte vill bli upptäckta, sade stridsdomaren och frågade om vi inte hade något att ge till den illamående soldaten. Jo, han kan få lite snus av mig, sade Åberg varpå Svensson åter kastade upp. Efter en stund blev han bättre och kunde fortsätta sitt uppdrag. Till slut kom vi igenom taggtråden.

Kuoppala och Åberg smög in och applicerade sprängladdningar på de två kanonrören. Laddningarna bestod av en bit tejp som vi skrivit ordet ”sprängd” på. Svensson och jag låg kvar och be- vakade vår reträttväg ut genom taggtråden. Under tiden vi låg där passerade ett par patrullerande vaktposter utanför stängslet. De gick och småpratade, och naturligtvis skulle de stanna och göra sina behov mot precis den buske som vi låg bakom. En svensk pissar aldrig ensam, sa den ene och släppte sig ljudligt, jag fick god lust att dra av halva magasinet ut ur busken. Då hade han nog inte bara släppt sig. När de gick därifrån klev den ene på Svenssons känga. När de avlägsnade sig hörde vi dem tala om att kustjägarna nog inte skulle komma i natt som det verkade, för man kunde nu ana en antydan av morgonrodnad på himlen i öster. Vi var tydligen väntade. Det fick vi bekräftat sena- re. Man hade till och med satt ut extra vaktposter för att hindra oss.

Kuoppala och Åberg kom tillbaka från sitt uppdrag. De hade sett posterna och väntade tills de försvann ur synhåll. Det började nu gry och vi hade bråttom att komma iväg. Vi bestämde oss för att helt enkelt gå därifrån som patrullerande poster, två och två. Först gick Kuoppala och Åberg. Några minuter senare gick Svensson och jag. När vi kom fram till skogsbrynet gick jag rätt in i en larmanordning som bestod av en snubbeltråd som ledde till ett antal fastbundna ölburkar. Det skramlade ordentligt och vaktposten borta i busken på berget ropade:

– Halt! Vem där?

– Håll käften, skrek jag tillbaka. Det är bara jag. Jag måste ut och slå en drill.

Vakten grymtade något ohörbart tillbaka och jag försvann ut i skogen utan ytterligare tillrop.

Furir Kuoppala gick nu tillbaka till fiendens befälhavare, en reservkapten i kustartilleriet, och informerade om att kanonerna var sprängda. Befälhavaren blev minst sagt förbannad och skällde ut Kuoppala. De hade varit vakna hela natten och vi fick nu veta att vi varit väntade. Kaptenen var rent ut sagt så ursinnig att Kuoppala fick avge löfte om att vi inte skulle besvära honom mer under denna manöver. Vi drog oss tillbaka till vårt lilla basläger vid kanoterna. Gryningen hade nu kom- mit så långt att den bleka oktobersolen dök upp över horisonten. Och som så ofta sker vid denna tid på året när solens strålar når marken så frös daggen till vit frost omkring oss. Vi gjorde upp en värmande eld, lagade frukost och började planera för nästa natts uppdrag.

166 Lars Sjöström, KJ 62-63

​

Epoken 1963-89

Denna långa epok innebär att ett antal kustjägarkompanier utbildades och placerades in i krigsorganisationen. Till slut finns det åtta kompanier, numrerade från ett till åtta, i Kustartilleriets krigsorganisation. De var fristående kompanier och lydde direkt under brigadchefer eller Kustförsvarschefer. De var högre chefs kvalitativa reserv och brandkårsstyrka. Anfallsstrid var huvuduppgiften för kustjägarförbanden, men med sekundäruppgifter såsom spaning, övervakning och strid på djupet. Krigskompaniets organisation växte efterhand i omfång och till slut bestod respektive kompani av ca. 270 till 280 man organiserade i en stabspluton, tre jägarplutoner, en attackdykartropp, en granatkastarpluton, en båttropp och en trosspluton. Kompaniorganisationen var att jämställa med en reducerad bataljon. Alla stridsmedel och annat som behövdes för egen strid och verksamhet fanns inom ramen för det egna kompaniet. En major, men också ganska ofta en kapten, var chef för ett organiserat kustjägarkompani.

Repövningsverksamheten var intensiv under 60-, 70- och 80-talet. En grundutbildad kustjägare fick räkna med att göra repmånad ungefär vart fjärde år och många hann med ett antal krigsförbandsövningar under denna epok. Repövningar genomfördes överallt längs landets långa kust och till och med under vinter längs norrlandskusten. Båtar byttes ut mot hydrokoptrar och snöskotrar vid vintriga repövningar.

Efter hand uppstod tankar och idéer om att kunna samordna flera kustjägarkompanier till ett och samma område för att tillsammans kunna lösa större uppgifter än vad ett enskilt kompani var dimensionerat för att klara av. En kustjägarledningsgrupp organiserades för att leda och samordna strid och verksamhet med flera kustjägarkompanier. En föregångare till amfibiebrigaden som uppstår mycket senare. Nu hände det ibland att två kustjägarkompanier samtidigt var inkallade för repövning under en och samma krigsförbandsövning.

Parallellt med krigsorganisationens utveckling utvecklades också grundutbildningsorganisationen. Kustjägarskolan organiserades i flera kompanier för olika ändamål under olika faser av grundutbildningen. Från att ha varit ett ganska ringa antal befäl som utbildade och drillade kustjägare så växte organisationen till att omfatta skolledning, 1. och 2. kompaniet samt övningskompaniet under vissa år. Mer än femtio befäl tjänstgjorde tidvis vid skolan vid ett och samma tillfälle. Många befäl kom ur de egna leden, dvs. sådana som själv hade startat tillvaron som värnpliktig kustjägare och därefter stannat kvar och genomgått befälsutbildningar av olika slag, men många kom också från andra förband inom Försvarsmakten och vidgade på så sätt perspektivet avseende hur andra förband bedrev sin utbildning.

Prov med s.k amfibeförband genomfördes under 1980-talet och efter hand blev det signalen som innebar övergången till nästa epok.

Vad hände 1963?

Erik ”Carlsson på taket” vinner Monte Carlo-rallyt för andra gången. Jonny Nilssonvinner VM i skridsko. Den första James Bond-filmen ”Agent 007 med rätt att döda” har Sverigepremiär. Ny semesterlag om fyra veckors semester antas. John F Kennedy utbrister ”Ich bin ein Berliner”. England skakas av den sk Profumo-skandalen. Den lyx- prostituerade Christine Keeler orsakar den brittiske försvarsministerns fall. Den första kvinnan skjuts upp i rymden. Jordbävningskatastrof i Skopje. Posttåget mellan Glasgow och London rånas på 2,5 miljoner pund. Edith Piaf avlider i Paris. President John F Kennedy mördas i Dallas. Den misstänkte mördaren Lee Harvey Oswald blir skjuten av Jack Ruby inför TV-kamerorna. Den vulkaniska ön Surtsey föds ur havet.

Vi söker kontaktpersoner för grundutbildningsåret 62-63

Vill du hjälpa KJV att hålla kontakten med alla gamla och nya kustjägare? Vi söker kontaktpersoner som kan hjälpa oss med att komplettera befintliga register med rätt kontaktuppgifter och utbildningsår. Eller vill du kanske ordna en plutonsåterträff?

Kontakta kansliet via e-post på kansliet[snabel-a]kustjagarna.se för mer information.