Bildmaterialet bearbetas just nu och för stunden behöver du skrolla neråt för att komma till andra årtal. Vi ber om ursäkt för detta men jobbar på en förbättring.

Urjägare 1956 - 1957 

 

”Rapsody in green beret”

 

 

Mitten av 50-talet; Den Sovjetiska björnen ligger i ide men vaknar ibland och ruskar på sig varvid svenskarna skaffar sig lite nya vapen för att freda sig. Vapenvägrare hamnar i fängelse och vi övriga medborgare har inget problem med det.

I detta läge får 361115-0818, Seger, order att inställa sig för mönstring till lumpen och utsätts för att delta i en test bestående av en hel del matematiska och andra tester som skall bestämma hans framtid i försvaret.

Han får därefter träffa psykologen.

Oj!
Hon var blond!!
Hon var blåögd!!
Hon hade en beslöjad röst!!
Hon sa:
– Du skulle bli ett jättebra underbefäl.
– Nä-vaff-, det tror jag inte att jag kan, vill inte. – Jomenvisst

Det visade sig att denna underbara varelse hade MAKT att bestämma att Seger skulle bli en del av försvaret av våra kuster i egenskap av underbefäl vid kustartilleriet i Vaxholm.

Alltså; På höstkanten 1956 befinner sig Seger på en gratis båttur från Stockholm till Rindö, betalad av staten, för avlämning på Oscar-Fredriksborg på Rindö. (Farmor kallar detta ställe för ”Gråbo” därför att killarna är grå, borgen likaså och att det är ett djävligt tråkigt ställe). Tro det!
(Syftar på ”Grålle” dvs häst pga. ett f.d. stall på platsen. Reds anm).

Ressällskapet består av ett antal likasinnade, förvirrade, tonåringar som antagligen också träffat den underbara psykologen och inte haft vett att skrika NEJ!!

 

 

En person i uniform går omkring och kollar killarna;    

– 81 Seger?
– 81 ??
– Ja det är du det.
– Nämen vadå då!
– Du kom i tid och slipper att sitta i buren. GRATULERAR! Buren fanns faktiskt på den här tiden och den var inte ett dugg kul.

 

På Rindö, KA1 i gymnastiksalen

Lämna alla civila kläder i en säck. (Du får tillbaka dem om ett år oskadda). Kryp i kypertstället som är värdens mest oklädsamma plagg som endast används av malajer och naftisar som inte fått ut de riktiga grejorna. Vi går från förråd till förråd och kvitterar ut uniform och alla andra grejor. Soldaten:

– Hörru du den här jackan är för liten.

Förrådskillen:

– Jackan är inte för liten, det är soldaten som är för stor (eller i förekommande fall tvärtom)
Vi fick även ett vapen, Mausergevär modell 1896!!! Detta år, 1956, tanken svindlar när man tänker på hur det skulle ha slutat om björnen skulle ha vaknat där österut.

 

2. batteriet

Nya bekanta, nya erfarenheter. Kompanichefen heter Rosenbaum, en hedersman enligt alla anna- ler. Klackjärn på marschkängorna som ekar genom hela kasernen när han kommer i korridoren. Djävligt imponerande! Minst 100 decibel. Pang, Pang.
Exercis på kaserngården, även på skidor.

Hedersvakt på begravning, alla hade en tår på kind. Konstigt.

 

Marknadsföring;

 

Alla underbefälselever samlas i en sal och får sig till livs en säljorgie av sällan skådat slag. Säljare Major Carleson och löjtnant Magnusson. Kompisar och medlemmar i det svenska fäktlandslaget.

Ni kan bli frivilliga KUSTJÄGARE!!! Detta innebär mer av allt;

  • springa mer

  • skjuta mer

  • nya båtar

  • nya uniformer

  • ny utrustning i allmänhet

  • och en sjuhelvetes status!!!
    Vem kan tacka nej till detta? Seger anmäler sig.

 

 

Dock infinner sig eftertankens kranka blekhet och han tar tillbaka sin anmälan. Då får han träffa löjtnant Högelin.
– Vad pysslar du med i det civila ?
– Jag har jobbat på bilverkstad och nu jobbar jag på FOA.
– JAHA, Fritid, vad ägnar du dig åt?
– Bygger en båt till exempel
– Jasså! Kan du läsa ett sjökort?
– Jaarå

– Kan du skruva isär en mekanisk pryl och sätta ihop den igen?
– Javars (bilverkstan)
– Och varför skulle inte du bli en bra kustjägare?
– Jag har så djävla dålig kondition.

– Konditionen Seger, den ordnar vi!

Tablå! Seger blir antagen som ”frivillig” kustjägare.

Och såblev man det då: Carleson höll sitt ord;

  • Nytt logement

  • Ny madrass, Hästens tror jag, den var alla fall av riktigt tagel.

  • Ny uniform

  • Nytt allt annat också.
     

 

 

Han glömde dock att säga att man behåller den gamla utrustningen. Detta innebär att man har två av allt. Två uniformer, två overaller, två sjösäckar etc. allt utom snuskburk ty sådan måste man ha i tre utföranden för att säkerställa att mannarna får rätt matportioner!!?? Detta var tungt pojkar! Ett djävla slit!

 

Så börjas det.

Hör och häpna, 1896-puffran lämnas in och ersättes av K-pist M45. Ett genialt enkelt vapen som dessvärre är helt ofarligt för ”den lede FI” om han inte befinner sig närmare än 200 meter och har glömt att hålla upp en våt filt som skydd. 

Första pluton består av 28 killar och tre befäl. En av killarna blev kändis och flyttade så småningom till Moskva men det är en annan historia. (Han hette visst Stig Bergling tror jag.)

Cheferna var löjtnant Magnusson, flaggjunkare Hårdsten och sergeant Johansson. Bra folk.

 

 

 

– Ni kommer inte att få gå högvakt för då måste man kunna gå i takt och ni skall alltid förflytta er med språng, så glöm det.

Kul! Men så blev det. Och kondis fick vi. Slit och släp hela vintern. Varje lördag orientering på Rindö någon mil eller så. Den som inte sprang utav helvete missade färjan och bussen till Stockholm och fick tillbringa halva lördan på logementet. Alltså gav man järnet.

 

Så blev det vår 1957

Kompaniet fick tre 200-båtar sex 300-båtar, alla nya från varvet, samt MUL 10 som var en relik från medeltiden men trots det användbar för sitt ändamål som trossbåt.

Alla befäl var experter på något utom Hårdsten som inte trivdes med sitt jobb och var allmänt misslynt, alla undrade varför han fanns på kompaniet.
En morgon säger han:
– Jag behöver sex frivilliga för att hämta MUL
10:an från varvet. Seger anmäler sig tillsam-
mans med några andra. Väl där säger varvskillen till Hårdsten:
– Kan du ta med MUL 19 och MUL 20 också?
Hårdsten svarar ”javisst” varvid vi gastar nästan svimmar av nervositet. Men, det är nu Hårdsten visar sin storhet. Med hjälp av sex ganska värdelösa gastar förhalar han inte bara MUL10 utan även 19 och 20 från varvet på Rindö till minörhamnen utan skymten av problem.

Detta var mannen som kunde ”segla i daggen”, som kände alla grynnor i skärgården och som kunde berätta ”sanna” historier om skärgårdsborna för oss amatörer.

 

Ett exempel på en sådan historia:

Österman är mycket sjuk och måste in till Norrtälje trots att isen varken bär eller brister. Sjukbädden som dras av en häst och några gubbar hamnar i vattnet. Westerbom berättar:
- Släden, den fick vi upp, österman fick vi upp och hästen fick vi också upp , så egentligen var det bara själva livet som gick förlorat.

Kanske är det till och med sant. Till pjäsen hör att Hårdsten hade den rätta dialekten, bättre än den bästa radioreporter.

Heder åt den mannen.

Så kom sommaren 1957

 

Först Järflotta, söder om Nynäshamn. Inte så kul ställe, här dog ett antal beväringar när dom avlos- sade en 30 cm pjäs som av misstag laddats med för mycket krut. Stämmer till eftertanke. Fiskarens på ön vackra döttrar däremot stämde inte till eftertanke utan snarare till framåtanda. Det hjälpte inte ett dugg. Trots diverse disciplinbrott, även från min sida.

 

Den springande generalen

Var gast på 201 för att hämta ett högdjur från Nynäshamn till Järflotta. Båtchef ”Kungen” (jag vet inte varför han kallades så), massor av eklöv på generalen, två adjutanter två steg bakom. Högdjuret står med händerna på ryggen framför motorkappen vilket alla vet är förbjudet.
Kungen:

– Vill ni se en general som springer? Gastarna :
– Ja gärna

Tre gasreglage dras från full fart framåt till tomgång, varvid 200-båtens fart minskar från 20 knop till 2 på nolltid, generalen fortsätter i färdens riktning, springer på det platta däcket förut och blir hängande på de två pollarna för änterstegar i stäven som en fantastisk galjonsfigur. En syn för gudar eller i varje fall för oss gastar.

Jag vet inte vem ”Kungen” var. Mitt främsta minne av honom kommer från minörhamnen när Kurre från Söder (en gammal kompis till mig men ingen sjöman) var gast på en 200-båt och Kung- en beordrar:
– Släck på förtampen! , varvid Kurre sträcker på densamma.

Scenen när ”Kungen” ryter högre och högre ”släck på tampen karldjävel” och den stackars Kur- re gör all han kan för att sträcka densamma hör till ett av mina starkaste minnen från lumpen.

Överlevnadsövningarna

Så for vi omkring i skärgården och gjorde livet osäkert för lokalbefolkningen. Dagens kustjägare känner säkert igen sig i detta men vi var först!
Det gick till så här:
1 Befälen talar om för oss killar att det är krig och all kontakt med lokalbefolkningen är strängt förbjuden eftersom den egentligen inte finns.

2 De tar av bassarna all mat och vatten och ge dem i uppdrag att leva på vad ”naturen bjuder” några dagar.

Snillrikt!

Vad bjuder naturen i skärgården svultna bas-sar på sommartid ? Svar: Hemmafruar som lider brist på nyhuggen ved och karlar!! Det fixade vi ju lätt! 

 

Aldrig har vi ätit bättre och aldrig har vi haft det mysigare var det allmänna omdömet om dessa öv- ningar.

Åsså lite olydnad.

Efter avslutad övning av våldsam landstigning, med tillhörande fällning av al och björk på strän- derna med hjälp av 200-båtens stäv, återkommer vi till Hamnskär för att avsluta dagen med vård av vår genomsotiga kulspruta. Alla vet ju hur en sådan ser ut efter några tusen lösplugg. Ganska slit- samt, men det fixar vi snabbt så att vi kan sola sedan.

Jobbet inspekteras av Sergeant Johanson som finner att det är OK och säger: – Bra, då kan ni ta 4:e grupps spruta också, den är inte rengjord.
– Nä nu djävlar! Vi som skulle sola.

Inget görs på en timme. Johansson inspekte- rar och blir inte glad. Vi får en timme till på oss att göra jobbet. Solar lugnt vidare. Detta uppre- pas ett par tre gånger och Johanssons tirader är en verklig upplevelse för en som är intresserad av svenska invektiv. Nu väntar oss enligt honom ett öde värre än döden om vapnet inte är ”dry as a bone and clean as a whistle” nästa gång. Nu är det alltså allvar och vi beslutar att nu görs den renare än ren annars är det buren som väntar, minst. Sergeanten dyker upp efter ytterligare en timme med vita bomullshandskar och dito läsk- lappar. Han har också bestämt sig. Nämligen för att han skall sätta dit dessa hopplösa bassar en gång för alla.

Vi vann. Den vita utrustningen till trots
finns det inte en enda sotflaga eller oljefläck nå-
gonstans på vapnet vilket leder till allmän för-
brödring av befäl och manskap och Johanssons anledning men den här gången åkte han dit. förlåtelse.

Yttre Hamnskär

Varit där? Inte?

 

Lägg in en prilla och spotta på vilket sjökort som helst och du kommer att känna igen dig. Inte helt enkelt att navigera där om man säger så. I synnerhet inte i storm med hagel och drivis på höstkan- ten i sökande efter en segelbåt som inte kommit fram till Mariehamn som det var tänkt. Tullen hjälpte till att leta, kustbevakningen likaså. Grabbarna i segelbåten satt i sin kajuta och drack grogg i Kapellskärs hamn så dom hade inga problem med navigationen dom inte! Bedrövligt.

 

Och så paddla förstås.

 

Blöt blir man och trött ibland. Med genomvåt overall i kyla och blåst anhåller vi om att få byta till torr utrustning. (Vi hade ju två av allt som sagt). Svaret, ett bevingat ord ”en kustjägare lå- ter kläderna torka på kroppen” JAHA!

Gråsälen.

Höst, slutövning, gryning, vattnet är helt stilla och svart. Seger ligger ensam på post 20 meter från stranden. Då hörs det välbekanta väsljudet från några andningsapparater. Attackdykare!! Den lede FI! Förflyttning ned till stranden på beprövat vis , långsamt, bort med alla kvistar etc. Seger tittar fram med största försiktighet bakom en sten. Nu skall jag ta er era djävlar! Vad får han se? Fem sälar som förnöjsamt simmar omkring i strandbrynet och mojar sig. Allt var fantasi alltså.

Detta i fredstid. Man undrar ju lite vad kil- larna som jagade ”spetsnäsor” några år senare verkligen såg och hörde.

Så blev det dags för MUCK

 

 

Sommar och höst tillbringas på sätt som ovan med minst ett äventyr om dagen tills det är dags för en sista kompaniafton på markan. Uppvisning i fäktning av Magnusson och Carleson och lite all- mänt glam.
Carlesons slutord:

- Ni tror det kanske inte nu. Men ni kommer att inse att ni har tillbringat den finaste sommar ni haft eller kommer att få.

Såvitt jag vet kom detta att stämma in för de flesta.

Till sist

1957 på hösten sände ryssarna upp världens första satellit ”Sputnik”.
- Skrämmande; nu blir det kanske ingen muck för oss elitsoldater.
- Obefogad oro. Muck blev det, muckarskiva också, men denna förbigår vi med tystnad... 

 

 

 

 

Bengt Seger, KJ 57

Grundutbildning 1956-1957

Befälen nederst från vänster;
Svensson, Furenius, Löjtnant Olivenbaum, Flaggjunkare Dahlén, Löjtnant Högelin, Major Carleson - Kompanichef, Jonasson, Sundberg, Löjtnant Magnusson, 1:a pluton, alltid lika prydlig, Flaggjunkare Hårdsten, 1:a pluton, Mul 10:ans obestridde befälhavare, Sergeant Johansson, 1:a pluton, mannen som sprang rakt fram i skogen istället för att välja väg. 

Vad hände 1957?

Landsomfattande poliovaccinering inleds. Humphrey Bogart avlider. Svenska företag deltar i byggnationen av Assuan-dammen. EEC bildas i Rom. Sverige vinner VM i ishockey efter oavgjort mot Sovjet i finalmatchen. Singapore blir självständigt. Göta sulfitfabrik rasar ner i Göta älv. Stirling Moss vinner Grand Prix. Tommy Steele orsakar tonårstumult på Stureplan. Sputnik skjuts upp av Sovjetunionen och följs snart upp av rymdhunden Lajka.

KUSTJÄGARE - mod, kraft, spänst


Vi söker kontaktpersoner för grundutbildningsåret 56-57

Vill du hjälpa KJV att hålla kontakten med alla gamla och nya kustjägare? Vi söker kontaktpersoner som kan hjälpa oss med att komplettera befintliga register med rätt kontaktuppgifter och utbildningsår. Eller vill du kanske ordna en plutonsåterträff?

Kontakta kansliet via e-post på kansliet[snabel-a]kustjagarna.se för mer information.


Närförsvarsskolan 1956-1957

Har läst på nätet om Närförsvarsskolan 1956-1957 och vill komma med lite mera information från denna tid då jag själv kom att tjänstgöra som kompanifurir från april till september där.

Mitt namn är Bo Björklund och kom in i kustartilleriet 1950 som stamrekryt vid KA2 Karlskrona och 1953 överfördes jag på egen begäran till KA1 Vaxholm eftersom chansen att få en ordinarie tjänst vid det 11 kompani jag tillhörde hade inga tjänster kvar då. Vid KA1 tillhörde jag Signal-Min bataljon och fick där utbildning även båttjänst och navigation. År 1955 råkade jag ut för en svår båtolycka där min chef som var flaggjunkare e Söderman omkom och jag räddades till livet av läkarna vid Mariestads sjukhus. Under 1956 fick jag tjänstgöra på deltid vid KA1 i lättare tjänst inomhus vid signalskolan. På våren 1957 fick jag en tjänst som kompanifurir vid den då inrättade Närförsvarsskolan. Detta gjorde att jag fick tjänstgöra under flaggjunkarna Jonasson och Sundberg som var materielförvaltare. Man ville se om min kropp började att fungera på rätt sätt eftersom min kondition var mycket nedsatt. Jag fick ta hand om den så kallade tros- sen på kompaniet och det innebar att se till att bl a de förläggningar som vi var vid fungerade. en viktig sak var att se till att de gamla bastuanläggningarna kunde användas så att soldaterna kunde sköta hygienen. ett svårt uppdrag som jag hade var att för en summa av 500 kronor inhandla marketenterivaror vid regementet för hela kompaniet. Förutom tobak och snus var det choklad och läsk med mera det skulle räcka till. Allt som såldes var för det inköpspris som varorna kostade och inget nytt fick inhandlas på andra ställen än vid regementet. Vid kompaniet fanns bara två underbefäl och det var Martin Svensson och jag, i övrigt var det bara officerare och underofficerare som befäl. När man ser på hela kompaniet så var det flera befäl som tjänstgjorde bl a som chefer på 200-båtarna. På MUl10 fanns även en maskinist Pettersson från Göteborg och som efter ett misstag vid angöring vid Rindövarvet glömde att stänga en ventil så att vatten kom in och Mul 10 kom att sjunka en del. efter detta kallades han för ubåtsmaskinisten.
Våra sex 300 båtar gjorde ungefär samma fart som vår MUL 10 där jag var inmönstrad som däcksfurir. Vid våra utfärder till de olika ytterförläggningarna hade vi MUL 10 som ledaren och på kolonn efter kom 300-båtarna. eftersom dessa 300-båtar fick slita mycket under övning så havererade de ofta så att när vi skulle hem till regementet så hade vi dessa båtar på släp efter MUL 10.

Jag tror att inte någon kull av kustjägarna har fått avlossa så mycket ammunition som det första årets. Innan våra utfärder fick jag ibland hämta veckans be- hov av ammunition vid övningsförrådet och man såg att chefen för förrådet var undrande utav alla uttag som gjordes. När vi var på yttre Hamnskär så var det verkliga eldfester vid de uppvisningar som gjordes. Vid en sådan uppvisning hade chefen Carleson på besök statssekreteraren vid försvarsdepartement- et Frithiofson och jag fick då köra dem på en egen utfärd i denna skärgård. Jag hade order att ta med utrustning för att de skulle kunna laga sin mat själva. Det var förutom själva kokutrustningen en ”tegelstensförpackning” med en dags behov. Vid hemfärden till Hamnskär så frågar Frithiofson mig om det var en hopfällbar konservöppnare i varje förpackning. Jag sade som sanningen var att så var fallet. Resultatet blev att nästa år så kom det att ingå en sådan varje mans personliga utrustning.
Vid den krigsövning som inleddes i september var jag bl a med en patrull från tredje pluton vid en tyst landstigning vid Kyrkogårdsön där det fanns ett spärrkompani tillhörande KAB2. Vi hade dragit upp kanoterna nere vid vattnet och jag stannade kvar där. Helt plötsligt hade en kanot börja röra på sig och gled sakta ut. Jag rör mig ner till vattnet och får tag i spetsen av kanoten stående med vatten upp till midjan. Då kom- mer det en patrull gående utmed stranden och jag står alldeles stilla i det kalla vattnet och de ser inte mig i mörkret. Vi lyckades att ställa mycket förtret för dessa repgubbar under en halvtimma.
efter denna krigsövning lämnade jag regementet eft- ersom jag började utbildning vid Försvarets läroverk i Uppsala och kom tillbaka som underofficer 1960. Jag stannade vid KA1 till 1964 då jag tillträdde en tjänst vid Flygförvaltningen. Jag hade en s k förenad tjänst så att jag fick tjänstgöra vid min krigsbefattning som sambandsofficer vid KAB2 framtill 1980. Vid FMV var jag ansvarig för datasystem FreJ88 framtill år 1996 då jag gick i pension.
Idag är min dotterson Peter Bergquist officer vid Amfibiekåren.


Bo Björklund
bobjd33@gmail.com