”Kan du recensera Viveca Stens ’I Natt Är Du Död?’ ”frågade Hynell. ”Uppfattat” sa jag. Hur recenserar man en bok om kustjägare för kustjägare? Är boken bra? Nej, men den är läsvärd för alla KJ och 70-talsgänget i synnerhet. Intrigen är intressant. Uppgiften löst. Eller?
En Stieg Larsson med samma smarta grundintrig runt en GBs dagbok från 70-talet, hade kunnat skapat debatt, med en flerdimensionell insyn i de drivkrafter – politiska, individuella, befälsmässiga, psykologiska och försvarsmässiga - som verkade under kalla krigets stress och skapade förband som KJ med extremt stark sammanhållning med paradoxala situationer där allt skiter sig. Det saknas ju inte direkt anekdoter att bygga på. Effekten av den säkerligen tuffare miljön under kalla kriget måste fått konsekvenser långt in i 90-talet och än idag, avseende värderingar och teamkodex mm. Stieg Larsson var inne på denna typ av reflektion i sin tredje bok. Viveca satt med denna helt outforskade militära story plus allmänhetens iver över att få veta mer om den där mystiska ön mitt emot seglarhotellet och de tuffa pojkarna i sina baskrar och kajaker, men sjabblade bort det. Hon fokuserade på sina egna fiktiva nyskilda karaktärer och missade en möjlighet att synas på fler plan än ren sommarunderhållning. KJ slösas bort till att utgöra en scen för en galen situation.
Hemingway skulle vrida sig i sin grav . Man inför ingen rekvisita som inte kommer användas. Slöseri. Hon förklarar fortfarande inte varför det som hände hände.
Vi lever i en tid där ÖB jobbar för att definiera civilt mervärde, att skapa attraktionskraft för ett konstant flöde av nya yrkessoldater och volymmässigt fler skyttesluskar. Vad är det civila meritvärdet? För något år sedan var jag och många andra KJ, FJS och tolkar på Karlberg för att diskutera frågan. ÖB undrade hur vi höll koll på varandra, hur tillhörigheten var efter muck/anställning. Finns det nätverk för rekrytering? Anställer man gamla KJ? Varför? Det är klart man vill det. De löser uppgiften. De är lite galna, men de har ett civilt mervärde, och man hittar dem på de mest besynnerliga platser. En KJ löser uppgiften och ställer upp. Det vet vi alla.
Marinkåren i USA är känd eftersom den har den bästa PR-apparaten i USA. Det finns fler bra förband som är mindre kända hos allmänheten, varför konkurrenskraften till just marinkåren kanske är hårdast, urvalet störst osv? De har de snyggaste uniformerna, bra varumärke, coola symboler. Som främlingslegionen. Alla känner igen dem. Hur många civilister känner igen en Ranger om de inte redan känner någon? Treudden står för något och vi vill alla ha tillbaka den, men inte för att minnas pennalism eller berättelser om pennalism. Varför måste KJ framställas som elit + galet + hårt + tuffa + omänskligt + pennalistiskt + på snudd till korkade som uthärdar vad som helst? Sällan hör man någon tala om FJS på det sättet. Guillou gav KJ bra PR och vi fick snålskjuts av SEALS. Om FJS förr, eller SOG idag, hör man till exempel aldrig något. Det man inte vet har man inte ont av, men rekryteringsmässigt kan det inte vara bra PR. Är vi (alla) galna? Nej, det är klart vi inte är. Det är inte det som definierar KJ. Vi biter ihop och löser uppgiften.
Viveca Sten intervjuade många med insyn med författarens rätt att skriva fritt men missade att berätta något som inte allmänheten redan trodde sig veta. Ur mitt perspektiv löser boken endast en mordgåta i en abstrakt KJ-miljö i en extremsituation, om dock sannolik, som Viveca aldrig förklarar. Jag själv blev oväntat och obefogat fysiskt bestraffad efter närstriden en dag – helt utanför min kontroll. Jag förstår fortfarande inte varför. Det är min enda hang up från KJ. Det gjorde inte ens ont från denna Karatechampion, det var bara chockande. Vad skulle jag göra? Slå tillbaka? Jag bestämde att detta inte var KJ. Kn. Söderlund är det bästa befäl (chef) jag haft. Jag utgår ifrån att han var ovetande även om han fanns i krokarna. Det finns tosingar överallt. Detta var en. Men gjorde jag eller någon anmälan? Nej. Varför inte? Här saknar faktiskt både jag (och Viveca) förklaring för ett individuellt beteende.
Boken målar upp ett par ledsamma karaktärer i nutid som bet ihop på 70-talet, sterotypiskt galna, radiostyrda tuffingar. Lite ledsamt när jag vet vad min tid på KJ gav mig avseende jobbetik, stolthet och lösningsfokus. Det är just det som Viveca inte fattat. Att man ställer upp och löser uppgiften. Scenariot är inte sannolikt eller representativt i boken och gör därmed inte KJ rättvisa. Att en skåning petar näsan betyder inte att alla petar näsan. De som hon intervjuat har inte lyckats förmedla detta. PR mässigt är det en stor förlust för oss. Det faktiska civila mervärdet hade kunnat kommunicerats. En djupare förståelse hade kunnat målats upp. Hon refererade till Sjöunds Gossar i boken. Vad såg hon i bilderna där? Fega galningar? Gör om. Filmen ”På Heder och Samvete” (A Few Good Men) med Jack Nicholson var mycket bättre på samma tema. Viveca Stens berättelse saknar djup och avgörande repliker som ”You can’t handle the truth”, så boken och hennes författarskap i allmänhet förblir platt även. Synd. Själv föredrar jag kriminalromaner (Roslund/Hellström eller Larsson) framför kommersiella sommaridyllsdeckare, men det är tyvärr i det facket som Sten hör hemma. Om nån vill ha ett exemplar kan ni få mitt. Men själva intrigen var faktiskt smart.
Sven Hultin KJ 85/86
