Utgallringen av PCS 1970/71

Det var i slutet av juli 1970. Vi hade just haft en veckas skördepermis innan det var dags att inställa sig vid Kärringberget på nytt. Sex plutoner befälselever stod uppställda i kvällsbrisen och väntade på något som skulle vara en stadig blandning av odödlighet och mod. Han hette Johansson och var sergeant. Vi visste att han kallades för Masen och att han bar grön basker och käkade taggtråd till middag. Nu stod vi där och tittade på en rödbrusig herre som på illa dolt dalmål skrek över nej- den:

- Ni som vill bli kustjägare stannar kvar övriga återgår till förläggningen.
Massan började röra på sig och efter någon minut står halva befälsskolan kvar på ängen mellan kasern 6 och matsalen. Johansson ser lite häpen ut och efter en snabb inspektion av den gröna mas- san skriker han:
- Efter att ha rundat matsalen på samma plats med normalutrustning om 10 minuter uppställ- ning!

Tio minuter senare står en ytterligare decimerad skara på ängen med stridsselar, k-pist, och hjälm. Snabb indelning till tio och vi var tio grupper om åtta man. Johansson höjde återigen sin tor- dönstämma:
– Förste man är gruppchef! Med grupperna i nummerordning på ett led följ mig!

Av någon outgrundlig anledning hade jag hamnat först i min grupp tillsammans med huvudde- len av mina kamrater från 6. pluton.

Nu började en vandring genom Göteborgs förorter. Vi rundade Frölunda torg ett par gånger och efter att inte precis tagit den närmaste vägen gjorde vi halt i Sisjöområdet vid något som hette ”Sto- re-mosse”. Efter denna säregna kolonn följde ett par lastbilar. Jag hade under vandringen undrat vad dessa var bra för men under kvällen stod det klart att denna övning bara hade två slut – antingen i en buss till KA1 och Kustjägarskolan eller på ett lastbilsflak till annan tjänst inom Kustartilleriet.

Väl framme vid Store-mosse fick vi en genomgång i grupps strid i mörker och därefter förutsättningarna för kvällens övning. Vi skulle med grupperna sida vid sida anfalla en höjd på andra sidan mossen. Anfallet skulle ske med belysning av lyspistoler och det var viktigt att hålla ett högt tempo under anfallet. Ingen talade om för oss att mossen bestod av meterdjup illaluktande dy som närmast kunde beskrivas som rutten kvicksand. De jägare som har haft nöjet att springa stridshinderbanan på Korsö vet vad jag menar.

Helt utpumpade lyckades vi bekämpa fienden. Grupperna återsamlades i en glänta och en del grupper hade redan hål i sina led. Nu stod vi där leriga, våta och utpumpade mitt i natten när ljuset av en terrängbil sakta närmar sig skaran. Ur bilen hoppar en ny baskerkädd bekantskap. Han hette Osis och var kapten. Osis började en levande beskrivning om hur djävligt de var att vara kustjägare men att en av höjdpunkterna var långpaddlingen för då fick man vila. Osis blev ännu mer målande i sin beskrivning och berättade om hur vacker skärgården var i kanothöjd. Han slutade sin målande berättelse med att säga att i genomsnitt gör man tjugo paddeltag i minuten – en långpaddling tar ungefär tjugo timmar det betyder att man behöver tjugofyratusen paddeltag för att nå målet – varje paddeltag motsvarar en armhävning! Mina herrar nu ska vi paddla!

Åttio hugade spekulanter hade nu malts ner till ett trettiotal. Johansson var förtvivlad eftersom han bara skulle få ta med femton till Rindö. Uttagningarna fortsatte med de mest säregna övningar efter ordinarie tjänst – varje dag i en veckas tid. Den svåraste övningen gick ut på att ta sig från ”napalmövningsplatsen” till kasern 6 på en rät kurs utan att avvika mer än en meter i sidled. Vägen bar över hustak, genom branddammen och över mängder av taggtråd. Varje kvällsskift avlutades med en timmes ”jägarvila”. Själv hade jag försatt mig i den tvivelaktiga situationen att jag också skulle köra filmprojektorn i pjäshallen, vilket innebar att jag alltid fick springa från den ena kvällstjänsten till den andra.

Nu var vi tjugofyra när jag passerade befälsrummet. Dörren stod på glänt och jag hörde Johans- son tala med någon i telefon.
– Fan, jag kan inte ta bort fler nu! Ni måste ordna så att det finns plats för minst tjugo.

Samma eftermiddag blev vi som var kvar kallade en och en till lektionssalen högst upp i Kasern- 6. Där satt ett podium av allvarliga jägarbefäl. Det kändes som det sista urvalet inför domedagen. Jag hinner inte mer än komma innanför dörren och anmäla mig.
– Aspirant Neckman anmäler sig...
Osis avbröt mig mitt i anmälan och skriker över rummet.
– Vad i helvete sysslade Neckman med under hemmarschen från Sisjön. Ni hade ju gruppen spridd över hela Göteborg!

Jag förstod att nu var det kört men trots att vi faktiskt både hade bra och instruktiva befäl så var det ingen som talat om vikten av att hålla ihop gruppen. Jag gjorde ett ängsligt försök att försvara mitt agerande och sa med ganska hög stämma.
– Men kapten det var ingen som så att man måste hålla ihop gruppen.

Osis blev tvärtyst och Johansson reste sig upp och försvann genom dörren. De minuter som nu följde kändes som en evighet innan Johansson ryckte upp dörren och sa:
– Han har rätt – dom har inte kommit så långt i grupps strid.

Osis tittade mig i ögonen och sa:
– Neckman ska inställa sig på KA 1 på måndag kl 07.00. Det avgår en buss från KA 4 på söndag förmiddag och anländer KA 1 på kvällen.

Vid den här tiden så tjänstgjorde man även på lör- dagar fram till lunch så av tjugofyra som skulle till KA 1 och Kustjägarskolan så var vi arton i bussen.

Masen, sgt Torsten Johansson. Foto: Olle Neckman — Masen, sgt Torsten Johansson. Foto: Olle Neckman

Anmälan på KA 1

Vi har nu kommit till början av september två veckor innan åldersklassen gruppbefäl skulle rycka in. Det var vår första uppställning och Johansson hade rättat PCS (som vi nu hette) i en perfekt uppställning i tre grupper. Ut från gaveln på kasern 2 kommer en man som närmast kan liknas med en grisslybjörn. Baskern blottar en kortklippt lugg och hörntänderna tillhör tveklöst någon form av rovdjur. Johansson ställer sig framför gruppen går upp i givakt och skriker:

– Flaggjunkare. PCS tjugofyra man enligt order! Odjuret ryter med en röst som tidvis går upp i halv falsett:

– Givakt! Manöver! Jag tar befälet.

Vi hade mött T R Nilsson. Han skulle vara vår chef fram till årsskiftet då flaggjunkare Erland Larsson åter skulle komma i tjänst efter utbildning. Våra befäl sergeant Torsten Johansson, som vi redan kände så väl, och fänrik Calle Rosén presenterades.

T R Nilsson var kanske skräckinjagande vid första mötet men det visade sig vara en otroligt trevlig och kunnig herre. Han hade grk och navigation som huvudtjänst och han skulle efter denna kommendering fortsätta som navigationslärare på Muldivisionen. Vi hade också den fördelen att T R i likhet med Lasse Wiklund, som efterträdde T R som ansvarig för båttjänsten på skolan, hade mer eller mindre privat bevakningsbåt. T R hade 77:an och Wiklund 66:an.

Första veckan var ganska lugn förutom att vi varje morgon före frukost hade fysträning varvat med konditionstester. Det var flaggjunkaren Hogevall som höll i detta och syftet var att försöka göra någon form av anpassad träning efter våra olika förmågor. För oss var det mest en pina att gå upp så där tidigt förutom för Janne Blomgren som älskade att träna. När han gjorde sin första cykeltest började Hogevall skruva på cykeln och kolla om det var glapp i kablarna. Efter en stund beordrade han Blomgren att vila en kvart för att göra ett nytt prov på en annan cykel och med en annan pulsmätare. Resultatet blev detsamma. Blomgren hade värden som var i paritet med skid- landslaget. Nu berättade han om sin träning och att han var medveten om att han hade en superkondition. Tack vare Janne Blomgren hade vi nu en vän i Hogevall och märkligt nog så blev dessa morgonträningar betydligt roligare att gå till.

Normalt kvällsbestyr. Foto: Olle Neckman — Normalt kvällsbestyr. Foto: Olle Neckman

Nu skulle vi paddla. Hösten och vintern 1970 var ovanligt kall och redan i slutet av september var det minusgrader på natten. Vi började paddla mot målet som var Norråva på Värmdö. Väl fram så tog vi upp kanoterna på bryggan där vår kompanichef Lasse Larsson (senare Modin) tog emot med skolans Hasselbladare och blixt. Jag vet inte om det var film i kameran men blixten gjorde att allt mörkerseende försvann och jag kände hur bryggan bakom mig också försvann. Dyngvåt tog jag mig upp på land och dyngvåt skulle jag förbli de närmaste tre dygnen.

Cykeläventyr

Vid Norråva fanns en fin stubbåker som blev extra vass när frosten tog tag i det avskurna sädes- slaget. Vid åkern stod förra årets PCS-kull med det fina uppdraget att träna oss i olika former av förflyttning över stubbåker. Övningen pågick tills det dagades.

En lastbil full av cyklar kördes upp på åkern och cyklarna fördelades. Kompanichefen Larsson höll undervisning i hur man cyklar och vi fick öva att starta i nedförsbacke.

Jag vet inte hur många blivande kustjägare som traskat under den kraftledningsgata som går över hela Värmdö. Jag har gjort det med flera olika årsklasser men vi skulle göra det med cykel. Hela övningen gick ut på att cykla där man inte kan cykla – ja, nästan i alla fall. När vi något dygn senare kommit fram till Brevik och där fått bära några ton grk-ammunition skulle vi cykla på landsvägen tillbaka till Stenslätten. I höjd med Ängsvik kommer Johansson cyklande ikapp oss. Eu- gen Charysczak skriker:
– Titta grabbar där kommer Masen i full fart med paraduniform och sabel!
Eugen hade fått för sig att vi skulle gå högvakt och att Johansson nu övade oss inför detta.

Upptåget blev inte så bra för mig. Jag cyklade på en sådan där stolpe som normalt håller en Kolsvabalk, slog en rejäl volt i luften och hamnade på andra sidan diket – blåslagen men hel.

T R Nilsson kom stunden efter med en ter- rängbil, tog min ryggsäck, lade den i bilen och sade åt mig att gå till värmestugan. ”Fan också, så nära”, tänkte jag när jag moloket gick den sista halvmilen till värmestugan. När jag kommer fram blev jag beordrad att gå och lägga mig i ett tält som stod uppställt på ängen nedanför värme- stugan. I tältet låg min ryggsäck och mina kam- rater och sover. T R tittade in och sade:

Eugen Charysczak. Foto: Olle Neckman — Eugen Charysczak. Foto: Olle Neckman

– Efter den vurpan tror ni väl inte att jag skulle släppa en bra jägare.

När vi kommer tillbaka till kasern fick vi alla hämta en basker, en neptunigaffel och gul tråd. Senare på kvällen var det baskerceremoni. Den känslan som vi alla kände kan inte förklaras för den som inte har varit kustjägare.

Nu var vi bara tjugo.

Jägare:
51 Neckman
53 Jacobsson
61 Wimnell
62 Lundh
65 Jonsson
71 Bergquist

Attackdykare:
54 Blomgren
55 Lindberg
59 Naumburg
66 Grapensson
69 Brock
70 Palmér
71 Charysczak

GRK:
52 Gustavsson
57 Stern
60 Åkerberg
63 Månsson
64 Barrling
67 Hallberg
68 Lindbom

Jag hade blivit projektormaskinist på KA 4 därför att jag vid något tillfälle hade visat hur slingan skall gå för att få det optiska ljudet synkat. Nu skulle vi ut till Sandhamn och Korsö för att under senhösten lära oss de olika skansövningarna innan vi skulle genomföra samma övningar med gruppbefälen. I höjd med Grinda blev T R inbegripen i någon diskussion kring granatkastare och eftersom jag står på bryggan av nyfikenhet säger han:

– Neckman, ta rodret så länge.
Vi skulle äta på värdshuset och sova på Korsö så jag körde till ångbåtsbryggan på Sandhamn och

frågade flaggjunkarn var vi skulle lägga till. T R tittade lite nyvaket på mig och frågade: – Neckman hittar tydligen hit?
– Jo! Jag har seglat här sedan barnsben.
– Bra, då får ni vara rorgängare hädanefter.

Jag måste tillstå att det var trevligare att köra bevakningsbåt än att köra filmprojektor.

Ny form av plutonchefsutbildning

Vårt PCS-gäng tillhörde ett nytt synsätt och början på en ny form av plutonchefsutbildning. Tan- ken var att vi skulle ha gemensamma lektioner och övningar men att vi all annan tid skulle verka inom respektive huvudtjänst och på de plutoner vi blivit tilldelade. Vi började alltså med att själva lära oss grupps och plutonsstrid med skarp ammunition och på samma övningsplatser där vi se- nare skulle leda våra plutoner och dyktropp.

Slutövningarna skulle detta år hållas i Karlskrona och veckan före övningsuppehåll var det långpaddling.

Årets långpaddling skiljde sig från andra. Dels så paddlade alla PCS-are med sina plutoner i stället för i egen grupp och dessutom så gick paddlingen från Forsmark (mitt i Gävlebukten) till Korsö – den längsta paddling som dittills genomförts. Jag paddlade med första pluton. Till plutonen hade förra årets reservofficersaspirant kadetten Burman anslutit. Han var alltså en av plågoandarna vid Norråva. Det visade sig att Burman var en trevlig och sympatisk karl. Han hade dessutom gjort bra ifrån sig under sin tid på PCS. Vid inräkning av plutonen så fann vi att vi var udda varför Arvids- son raskt kommenderade Burman i en kanot. Burman försökte med några bleka protester men in- såg snabbt att det inte fanns någon återvändo.

Det betydde att framför mig i kanoten satt kadetten Burman. Tyvärr hade väl tiden på Sjökrigsskolan inte främjat träningen så Stickan Ström och jag fick turas om att sitta bakom Burman. Följande år som kadett skulle jag råka ut för samma sak som Burman så jag såg till att paddla även under min tid på Sjökrigsskolan.

Ström och Burman. Foto: Olle Neckman — Ström och Burman. Foto: Olle Neckman

Vi paddlade i drygt 20 timmar i sträck och det var bara attackdykarna som var före oss med en timme.

Jag blev kvar på skolan till slutet av sjuttiotalet. Man kan säga att jag räddades av LAS. Det blev helt enkelt inte möjligt att göra frivillig tjänstgöring undre längre tid utan att bli anställd. Några valde att stanna, som Charysczak och Lundh, men även äldre kollegor som Wemmenhög och några andra reservare som brukade träffas för tjänstgöring under somrarna på Korsö. Under de år som följde på min grundutbildning har jag lärt känna alla dessa befäl som satte knäna i darrning och upptäckt att det var förnuftiga, trevliga och välutbildade människor som fortfarande hade en stor glimt i ögat men också kände ett stort ansvar för de jägare de utbildade. Under alla de år som jag var på skolan hände ingen allvarlig olycka trots att vi alltid arbetade under principen att alla övningar skulle gå att genomföra med skarp ammunition. Tiden på Kustjägarskolan har tveklöst påverkat hela mitt liv och min syn på tillvaron. Den trygghet jag känner i mig själv hade jag aldrig fått utan denna utbildning.

Burman. Foto: Olle Neckman — Burman. Foto: Olle Neckman

Titta på listan över mina kurskamrater. Du finner dem på några av samhällets ledande platser. Frågan är hur deras liv hade sett ut utan kustjägarutbildning.

Olle Neckman, kj 71 jägarkapten

Utgallringen av PCS 1970/71

Anmälan på KA 1

Cykeläventyr

Nu var vi bara tjugo.

Ny form av plutonchefsutbildning

Vad hände 1971?