Årets KJ 2009/10

Jag kommer tydligt ihåg tankarna som snurrade i huvudet när jag klev in genom grindarna på Amf1, inryckningsdagen den 3:e augusti 2009.

”Det enda jag behöver göra är att överleva, så ska nog treudden pryda min axel någon dag”.

Men när jag för första gången mötte sergeanterna och vaknade av att deras känga sparkade i logementsdörren förstod jag att även överleva skulle bli kämpigt.

Några veckor in i GSU:n genomfördes uttagningar till attackdykare. Min mamma hade uppmanat mig att gå en crawlkurs för att minimera risken att drunkna, så när det väl var dags för de olika provmomenten kände jag mig trygg i vattnet. Jag blev en av 6 värnpliktiga att bli antagen till utbildningen, en mycket behaglig känsla.

Det skulle dock dröja länge innan vi fick dra på oss dykapparaterna, inte förrän i början av april, men vi fick testa torrdräkterna innan dess för en veckas utbildning i ytsim. Fällning från både g-båt och stridsbåt övades också och vi genomförde mindre uppdrag med ytsim som infil-metod. Resterande tiden, fram till dykperioden, övade vi med övriga plutonen. Vi utbildades i sambandstjänst, sjukvårdstjänst och farbtjänst innan alla påbörjade sin specialisttjänst. Jag blev signalist.

Efter några veckor av spaning och ett antal dygn i o-plats var det äntligen dags för dykperioden. Det var lite ångestladdade känslor i patrullen. Visst, det var det här vi ville och hade sett fram emot men det skulle också betyda ansträngning på en helt annan nivå än tidigare. För mig blev dykerfarenheterna få och tiden med dykapparat kort. Redan i tryckkammaren fick jag en blödning i örat. Antagligen berodde det på förkylning. Jag blev beordrad vila och fick istället titta på när grabbarna simmande omkring med apparaterna i bassängen. Att sitta där och se grabbarna göra det man längtat efter så länge och att inte få vara med, det var tufft, den mest påfrestande tiden under värnplikten.

Tiden på A-dyk blev kort då mina öron inte klarade trycket. Min nya hemvist blev först 3:e jägargrupp och därefter understödet som sakande en signalist. Trots om jag trivdes bra med grabbarna i understödet var det egentligen inte där jag ville vara. De sysslar ju inte alls med spaning och det var ju det som jag hade utbildats i under våren. Därför blev jag glad när jag till slut fick jobba hos prickskyttarna och syssla med både spaning och ytsim. Jag stannade med prickskyttarna ända fram till muck och trivdes mycket bra med grabbarna i patrullen.

Även om det var tråkigt att inte få fullfölja utbildning till attackdykare var det ändå kul att få utbildas i så många olika patruller och göra så mycket olika saker. Alla grupper tog emot mig med öppna armar och jag behövde aldrig känna mig utanför.

Jag tycker att året på Kj-komp är det hittills bästa. Jag lärde mig mycket nytt, framförallt att känna mig själv. Sammanhållningen mellan grabbarna, hjälpsamheten och den gemensamma viljan att till varje pris uppnå ett mål; jag tror det blir svår att hitta motsvarighet till dessa upplevelser igen.

Eric Ramström, KJ 09/10

 

Årets kustjägare 2000

Årets kustjägare 2000