AntiRYAN: Atomminor skulle slå ut svenska marinen

Spaningsrapport

Stund: Inför större NATO-övningar under 1980-talet. Intrången kunde pågå upp till 9 dygn.
Ställe: Stockholm, marinbaserna, kärnkraftverk och andra viktiga kustnära totalförsvarsobjekt.
Styrka: Ett flertal undervattensföretag, i en samordnad operation inom ramen för AntiRYAN.
Slag: Konventionella ubåtar, miniubåtar, dykfarkoster, marina spetsnazgrupper och agenter.
Sysselsättning: Utplacering av atomminor och mindre kärnladdningar samt förberedelser för sabotage och likvidationer.
Sagesman: Nils-Ove Jansson, kommendör av 1. graden

Sirenas konstruktion är based på torpedteknik och kan slussas via torpedtuber på större ubåtar. Källa: wikimedia.org 


I ”Omöjlig ubåt”, en ny bok om ubåtskränkningarna på 80-talet, beskriver kommendören av 1:a graden, Nils-Ove Jansson, om hur den svenska marinen skulle slås ut med kärnminor i ett tidigt skede som en del av en större preventiv anfallsoperation mot NATO.
Sovjet hade börjat misstänka att västmakterna avsåg att sätta in ett överraskande kärnvapenanfall i samband med en större NATO-övning. För att förkomma ett sådant anfall förbereddes ett preventivt anfall.

Hotet om ett anfall mot Sovjetunionen ansågs akut i samband med att man uppdagade att västmakterna kunde decimera eller helt tillintetgöra den sovjetiska andraslagsförmågan på de strategiska ubåtarna.
För att kunna upptäcka om USA och dess allierade verkligen planerade att starta ett överraskande kärnvapenanfall mot Sovjetunionen beslutade i maj 1980 den sovjetiska generalsekreteraren Leonid Brezjnev att sätta igång underrättelseoperationen RYAN.
Samtidigt som man startade RYAN startade man också planeringen för AntiRYAN, den preventiva anfallsoperationen som skulle förekomma det förväntade anfallet från väst. Planen byggde på överraskning. Resurser som skulle utnyttjas i anfallet måste dolt föras fram i förtid och hållas i beredskap under ett antal dygn i respektive målområde. Dessa framgrupperingar av bland annat ubåtar och marina spetsnazförband ägde rum från 1981 till slutet av 1980-talet. Direkt i anslutning till omfattande attentatsoch sabotagehandlingar, skulle ett oinskränkt utnyttjande av kärnvapeninsatser göras. Omkring 5 000 strategiska kärnvapenspetsar, ca 2 000 medeldistansrobotar och 4 5 000 taktiska kärnvapen disponerades för operationen, varav ca 50 st. var vikta för Sverige. Den sovjetiska stadsapparaten skulle skyddas i underjordiska städer och de egna konventionella styrkorna skulle bli svåra att bekämpa efter framryckningen in i det befolkningstäta Västeuropa.


För Sveriges del berördes stats- och militärledningen, luftförsvaret och de marina baserna i den sovjetiska AntiRYAN-operationen. Någon invasion eller ockupation av Sverige var inte med i planeringen om man undantar den nordligaste och sydligaste delarna av landet som kunde bli berörda vid operationer mot Norge och Danmark. Svenska stridskrafter och central ledningsförmåga skulle slås ut genom fysisk bekämpning av flyg- och marinbaser, eliminering av stads- och militärledning samt utslagning av elförsörjning och telekommunikationer. En viktig komponent i operationen var de marina spetsnazförbanden som hade till uppgift att infiltrera svenskt territorium redan före krigsutbrott och föra med sig kärnvapenladdningar.
Inom luftförsvaret skulle de fasta radarstationerna slås ut och flygvapnets alla fredsbaser bekämpas med kärnvapenrobotar baserade i Baltikum innan spridningen av flygplanen hann ske. Genom att starkt reducera det svenska luftförsvaret skulle sovjetiskt bombflyg kunna passera genom svenskt luftrum mot mål i Norge och på Atlanten. På den marina sidan var målet att skydda sjöflanken till den europeiska centralfronten. Underhålls- och förstärkningstransporter sjövägen från Leningrad och Baltikum ansågs nödvändiga för att anfallsrörelsen mot Atlantkusten inte skulle bromsas upp. Om svenska, danska, västtyska sjöstridskrafter kunde baseras längs den svenska Östersjökusten skulle de utgöra ett dödligt hot de sovjetiska sjötransporterna. Det gällde därför att initialt slå ut de svenska sjöstridskrafterna i deras fredsbaser för att senare kunna slå ut eventuellt tillförda NATO-förband. I den vidsträckta och örika skärgården skulle det bli svårt att med konventionella vapen slå ut varje enskilt fartyg, om dessa utnyttjade en rörlig bastaktik. Man planerade därför att använda kärnvapenladdningar, bland annat atomminor.


Den första fullskaliga AntiRYAN-operationen övades hösten 1981 i samband med Zapad 81. För svensk del innebar planen att marina spetsnazförband skulle framgruppera till Stockholmsområdet, de svensk marinbaserna och kärnkraftverken, beredda att på order placera ut kärnladdningar på förutbestämda platser. Samtidigt inriktades robotbrigaderna i Baltikum mot de svenska flygbaserna. Vid den högsta beredskapsnivån osäkrades atomminorna. När order gavs sprängdes laddningarna med hjälp av långvågssändning på radio eller med aktiv undervattenssändning.


Planläggningen prövades sekventiellt från augusti/september 1981. Det mesta gick enligt plan med ett undantag, U 137, som grundstötte när ubåten fått order om att evakuera en spetsnazgrupp som haft till uppgift att förbereda atomsprängningen av den marina Blekingebasen.

  Under 1980-talet hade de sovjetiska spetsnazförbanden ett antal mindre kärnladdningar in sin arsenal. På bilden visas en liknande amerikansk kärnladdning (SADM). Källa: Sandia National Laboratories archive photo 

Under 1980-talet hade de sovjetiska spetsnazförbanden ett antal mindre kärnladdningar in sin arsenal. På bilden visas en liknande amerikansk kärnladdning (SADM). Källa: Sandia National Laboratories archive photo 


Från 1981 till slutet av 1980-talet framgrupperades, med hjälp av en kombination av övervattensfartyg och ubåtar, marina spetsnazförband inför varje större NATO-övning.
De marina spetsnazförbanden organiserades i brigader, som tex Östersjömarinens spetsnazbrigad 561. OMPR, och bestod bl.a. av 1-3 dykarbataljoner och en miniubåtsbataljon med dykfarkoster som t.ex. Sirena, Triton 1 och Triton 2.
Nils-Ove Jansson redovisar i sin bok ett antal händelser baserat på circa 4 700 rapporter om undervattensverksamhet under åren 1981 till 1994. Det finns gott om exempel på incidenter där både Triton 1 och Triton 2 har uppträtt på inre svenskt vatten. Det finns
till och med fall där vittnen har varit så nära att de har kunnat ta på miniubåten.
Om nu främmande undervattensverksamhet var så vanlig som rapporterna gör gällande, varför lyckades Sveriges marin aldrig får tag på en ubåt trots omfattande ubåtsjaktopertationer?
Till följd av politiska beslut under 1970-talet fanns inga kvalificerade svenska ubåtsjaktfartyg kvar vid incidenterna under 1980-talet. Allt som kunde sättas in var ett fåtal helikoptrar och patrullbåtar utrustade med sjunkbomber från andra världskriget. Enheterna var ej samövade, de saknade utrustning för ubåtsjakt på grunda vatten och kedjan spaning, lokalisering, vapeninsats hade stora luckor.

  I en marin spetznazbrigad ingick en miniubåtsbataljon med bla dykarfarkoster som Sirena, Triton 1 och Triton 2. Källa: covertshores.blogspot.se/2010/08/russian-soviet-sf-underwater-craft.htm 

I en marin spetznazbrigad ingick en miniubåtsbataljon med bla dykarfarkoster som Sirena, Triton 1 och Triton 2. Källa: covertshores.blogspot.se/2010/08/russian-soviet-sf-underwater-craft.htm 


Svenska flottan och kustartilleriet var i grunden avpassat för ett invasionsscenario, inte ett scenario där marinen, flygvapnet och ledning skulle neutraliseras med specialoperationer och kärnvapenmissiler. Exemplevis var kustartilleriets minspärrtroppar avsedda för att detektera och sänka större ytgående invationstonnage, inte ubåtar. Och i synnerhet inte miniubåtar. Även den lilla ubåtsjaktförmåga flottan hade var avpassad för ubåtsjakt utomskärs.
Kort sagt, den svenska marinen saknade förmåga att hitta och bekämpa ubåtar i grunda vatten. Den svenska marinens yrkesetik och nit blott allena räckte inte för att få upp en ubåt.
Ovan har jag endast försökt sammanfatta de grundläggande tankarna i Nils-Ove Janssons faktaspäckade bok, fylld av illustrationer och detaljerade beskrivningar. Jag kan bara rekommendera en läsning för att ta del av alla intressanta detaljer.
Omöjlig ubåt är det bästa som skrivits om svensk säkerhetspolitik på mycket länge.


Harald Hynell
KJ 85/86

Boken finna bl.a. att köpa på Bokus