Ingemar Wemmenhög är en historieintresserad och utåtriktad kustjägare och en av totalt tre svenskar som fått den gröna baskern efter avslutad utbildning i Royal Marines i Storbritannien. Att göra militär karriär som utbildande befäl på Kustjägarskolan med krav på disciplin och uppställning i raka led har varit en behövlig och balanserande motpol till hans mer bohemiska och humanistiska sida.  

Vid två års ålder flyttade Ingemar med sina föräldrar från Kristianstad till Hökarängen där han växte upp och gick i skola. ”Realen” togs vid Högre enskilda allmänna läroverket vid Gullmarsplan i Stockholm. På sommaren 1960 liftade han ut i Europa till England och Italien, men var mestadels i Tyskland. Han var nyfiken och ville se och lära mer.

– Var ute i lite drygt en månad. Hade jobbat på Nens mejeri där jag fick en grundplåt till att sticka iväg ”på tummen”, säger Ingemar Wemmenhög. 

Ingemar kom tillbaks till Sverige och i november ryckte han in för att göra värnplikten på Vaxholms kustartilleriregemente, KA1, på Rindö. Han ville bli Kustjägare. Såg det som en utmaning och ville se vad han ”gick för”.

– Jag kände till verksamheten på KA 1 sedan ett antal år tidigare. Sedan 1956 hade jag varit med i KA 1´s ungdomsavdelningen. På den tiden tog samhället ett större socialt ansvar för ungdomarnas utveckling tycker jag.  

Efter en tid på kustjägarutbildningen förstod Ingemar att han ville ha attackdykeri som huvudtjänst. Ansökan var frivillig, men vem som helst blev inte antagen.


Adyktroppen (Wemmenhög andra man framifrån i vänster led) år 1961 i april, på hemväg från första utomhusdyket vid Trälhavsbadet i höjd med övre verket.
Ledda av PCS:aren korpral Leif Skantze. Foto: privat

 

– Vi var cirka 50 man som försökte. 14 utvaldes och jag var en av dem. Att dyka med syrgas och simma under vatten längre sträckor är speciellt och kräver kanske någonting extra. 

När värnplikten var över gick tankarna hit och dit. Han funderade på att söka anställning och bli officer, men hösten 1961 stod Kongokrisen (se faktaruta) för dörren. Ingemar sökte till den 14:e FN-bataljonen som var under bildande och blev antagen och kom ner till Kongo i december 1961. Han deltog i många strider och kunde bland annat bevittna när en av hans kamrater stupade. Ingemar har funderat på varför han inte drabbades av så kallad posttraumatisk stress. 

– Strider pågick för fullt när vi kom ner. Vi pratade regelbundet igenom det som hände på dagarna. Det var bra tror jag. 

I början på 1990-talet besökte Ingemar och hans fru den stupade soldatens grav. 

– Det kom några tårar och ytterligare en del lossnade. 

Väl hemma hösten 1962 sökte Ingemar anställning som korpral på KA 1 på Rindö. Så småningom kom han in på Försvarets läroverk i Uppsala och tog studenten 1965. Därefter bevistades Sjökrigsskolan vid Näsby slott i Täby 1965-1967. Nu avbröts Ingemars militära karriär för en tid. Han var mycket intresserad av historia, litteraturhistoria och nordiska språk och ville studera till lärare vid Stockholms universitet.  

– Jag fastnade för vikingatid och runologi. Studierna utgjorde grunden till att jag senare började rista runstenar, något som jag fortfarande håller på med. 

På den tiden var det inte lätt att komma in på Lärarhögskolan. Ingemars hittills uppnådda studier räckte inte ända fram och slutligen han gav upp planerna på läraryrket. Hösten 1975 sökte han återanställning vid KA 1 på Rindö.  

1977 fick Ingemar en gyllene chans till en utbildning av första klass i ”Royal Marines” i Storbritannien. Dåvarande chef för Kustjägarskolan, Kaj Nielsen, berättade att det fanns en plats ledig, men undrade om inte Ingemar som 35 åring var för gammal. Hittills hade två svenska officerare deltagit och lyckats.

– Varför ska jag skicka iväg just dig, frågade Kai. Jag svarade: det är förmodligen min sista chans och jag är tillräckligt erfaren för att utvärdera vad kursen kan ge oss. Jag fick löfte om att åka och tränade som ett djur innan det var dags. 

Under sju veckor deltog Ingemar i den hårda utbildningen och erhöll under en högtidlig ceremoni den gröna baskern. Till dags dato finns totalt tre officerare i Sverige som slutfört utbildningen. 

– Det var väldigt tufft. Jag gick ner flera kilo.  

Väl hemma i Sverige kunde Ingemar implementera den nyvunna kunskapen i utbildningen på Kustjägarskolan, exempelvis snabbmarschen, som fortfarande lever kvar på AMF 1 vid Berga Örlogsbas. 

Under 70- 80-talen var Ingemar verksam vid Kustjägarskolan på Rindö och steg i graderna. 1992 slutade han som Major och kompanichef för Amfibieskolan och fortsatte sedan som lärare under två år i KA-taktik för blivande löjtnanter vid Marinens Krigshögskola på Berga Örlogsbas. 

– Så småningom fick jag möjlighet att arbeta som lärare i Marin taktik vid tolkskolan i Uppsala hösten 1994 till år 2000. Jag uppdaterade min ryska i Sankt Petersburg. Bodde hos en familj med privat lärare i tre veckor. Vi fokuserade på förhörstjänst och militärteknologiska termer. 

År 2000 gick Ingemar i pension, av den enkla anledningen att ledningen ville sätta honom i ett bergrum som underrättelsechef på Musköbasen. 

– Jag har aldrig tyckt om skrivbordstjänst, i ett låst rum, långt ner under jord. Har alltid velat arbeta med människor. 

Under hela sin militära karriär bar Ingemar med sig sitt intresse för historia, vikingar och runspråk. Som pensionär fick han möjlighet att vidareutveckla detta. 1994 hade han läst en tidningsartikel som handlade om en nutida runristare som ristade på nusvenska, vilket Ingemar ogillade. Om man ristar en runskrift på runstenar ska man använda sig av det språk runstenar var avsedd för, det vill säga fornnordiska/ runsvenska, menar Ingemar.   

– Runskriften är i sitt ursprung ett fonetiskt, ljudåtergivande skriftsystem, vilket jag menar är rätt språk på en runsten.   

Ingemar har ristat ett 50-tal runstenar på runsvenska som sålts eller givits bort som gåva. Han menar att kunskap om Sveriges historia är viktig och att människor har förståelse för tider som varit. Om man inte kan sin historia, blir det svårt att bygga för framtiden.  

– Om historien förvanskas för att gagna egna intressen kan det bli farligt. Som exempelvis många har försökt göra med olika politiska system. ”Den som varken ser bakåt eller framåt får se upp”, som en vän till mig sade en gång, säger Ingemar Wemmenhög. 

 

Text och bild: Johan Bjurer

Ingemar Wemmenhög har ristat runstenen som skänktes av Sällskapet Kustjägarveteranerna i samband med kustartilleriets 100-års jubileum. Stenen står på Rindö.  

Ingemar deltog med sitt hantverk när 800-års jubileet av slaget vid Gestilrien firades år 2010.