Detta innebär; FÖRBERED ER NOGGRANT

Följande ord är främst en beskrivning av hur en dröm om att bli kustjägare gick i uppfyllelse och inte en beskrivning av utbildningsåret i sig. Några minnesvärda händelser sammanfattas dock i slutet av berättelsen.

Höll på att bli malaj

Om jag inte minns fel så var det SVT:s program ”20:00”, som på allvar triggade igång allting vin- tern 1991. Man visade upp en svartvit och ganska dramatisk stillbildserie från Kustjägarskolans årgång 89/90, med rakade skallar och våldsamma övningsmoment. Samtidigt fick dåvarande che- fen för Kustjägarskolan, överstelöjtnant Peter Willpart, stå till svars för det som allmänhetens re-

presentant, pressen, ifrågasatte som okonven- tionella utbildningsmetoder. Att det kunde fin- nas mindre bra sätt att utbilda militärer på brydde jag mig inte om just då, bara det var hårt, häftigt och fartfyllt. Speciellt tilltalande vara en filmsekvens där en kustjägarsoldat för- klarade hur fallskärmsjägarna skulle öva upp sin bristande förmåga till aggressivitet genom att slå sönder övningsdockorna ”... med yxa och spade, allt ni har!”.

Det här känns rätt tänkte jag...

Skolkamraten Marcus ville och strävade efter precis samma sak som jag. Vi körde två trä- ningspass om dan med vattenfys, löpning och styrketräning blandat om vartannat. En annan kamrat, Tomas, gjorde sin värnplikt på FJS och vi lyssnade nästan förtrollat till hans berättelser om fallskärmshopp och tuffa befäl.
Fallskärmsjägarna verkade hårt men min bild av kustjägarutbildningen var att den var ännu hårdare...

Uttagningen

Dagen hade kommit då jag skulle bevisa att jag var en s.k. ”Adam 01”, alltså en man som per militär definition är helt utan fel och brister och komplett duglig för kust- och fallskärmsjägarutbildning. Allt gick helt enligt plan ända tills jag kom till mönstringsläkaren. Tydligen hade jag haft någon barnsjukdom som gjorde att jag utan diskussion skulle placeras som malaj. Högljudda dispyter med mönstringsförrättaren förbättrade min status något och jag blev till slut placerad som KB och eld- ledare på A 9 i Kristinehamn. Marken hade rämnat under mig och solen hade slocknat. För en kort stund var livet knappt värt att leva.

Vilka djävla idioter...

Farsan tjänstgjorde på fältsjukhus i Libanon och var tämligen svår att få tag i men när jag till slut kom fram och kunde berätta om doktorskatastrofen blev han inte speciellt imponerad utan gjorde en egen men professionell bedömning. Sonen skulle bli kustjägare, punkt slut, och ett par telefon- samtal senare hade mönstringsläkaren samma uppfattning. Rätt eller fel men mönstringsförrätta- ren fick klartecken och sände genast in min ansökan om kustjägartjänst. Jag var uppe på banan igen men det hade varit djävligt nära ögat och hade kunnat påverka min framtid avsevärt inser man nu.

Jag hade inga problem med barnsjukdomar under värnplikten...

I februari 1992 fick jag beskedet om kallelse till extramönstring och allting gick väl någorlunda rakt fram. Jag blev antagen utan några större kon-
stigheter och det var en stor dag när jag den 12
november 1992 fick bekräftelsen i brevlådan.

”NY UTTAGNING FB900 KUSTJÄGARE...” Kändes otroligt stort och så fort det gavs till- fälle visade man upp sin röda T-shirt med tex- ten ”JAG SKA BLI KUSTJÄGARE” som man fått efter den kompletterande inskrivnings- prövningen.

En stor tid för en vid den tidpunkten ganska liten man...

Det var söndag den 10 januari 1993 och vi var med tåg på väg till Stockholm, Jag, Marcus och To- mas. Marcus hade också blivit antagen och Tomas skulle till Arlanda för att åka med FJS till Kiruna för vinterutbildning. Allt kändes väldigt exotiskt när Tomas och jag om vartannat identifierade först Karlsborg och Nikkaluokta och sedan Vaxholm och Korsö på den högst primitiva järnvägs- kartan som fanns bredvid en av tågvagnstoaletterna. Verkligheten kom närmare. Framme vid Stockholms Central önskade oss Tomas lycka till och vi lovade att höras igen om två veckor då vi alla skulle ha vår första helgpermission.

Vad hade jag gett mig in på...

Natten mellan söndag och måndag sov Marcus och jag över hos mina farföräldrar som bodde i Hägersten och vi fick skjuts till Östra station på måndagsmorgonen. ”Ta buss 670 till Vaxholm och sedan 678 till KA1.” hade det stått på inryckningsordern. Väl framme vid grindarna blev vi instru- erade att förflytta oss till något som kallades kasern tre. Utan att överdriva kan man nog säga att ens verklighetsuppfattning från och med den tidpunkten drastiskt förändrades. Som jämförelse till ens tidigare liv deklarerade t.ex. vår kompanichef, kn Christer Carlsson, att han sov tre timmar per dygn och att detta närmast var en vanesak.

Brevet

Jag hade fått brev från Chefen Kustjägarkompaniet, kn C Carlsson. I brevet hälsade han oss väl- komna, gick igenom en del praktiska detaljer och talade varmt om förbandet. Han förklarade också vilken förmån det var att få genomföra sin militära grundutbildning vid Kustjägarkompaniet och avslutade med orden: ”Detta innebär, FÖRBERED ER NOGGRANT, så att ni kan utbildas till en fullgod KUSTJÄGARE.”

Det började närma sig...

Vi började tro att han var en maskin...

Fredag kväll och två veckor senare satt jag, mager och med rakad skalle, totalt sönderkörd, på tåget tillbaka till Värmland och Kristi- nehamn. Minns att jag blev hämtad vid stationen och att jag be- ställde en familjepizza som jag till familjens förskräckelse vräkte i mig helt på egen hand. Tror att jag somnade tidigt den kvällen men minns istället tydligt att jag dagen efter träffade Tomas och hans flickvän nere på stan. Jag började berätta och Tomas skrattade gil- lande medan hans flickvän mest verkade orolig över min magra lekamen.

Vi kom att umgås under lång tid framöver...

Vad som därefter hände och hur utbildningen vid kustjägarkompaniet 1993 såg ut i detalj får jag berätta vid ett annat tillfälle. Nedan listas dock några personliga minnen.

  • andra pluton som aldrig sov på torsdagar de första fem månaderna 
  • stridshinderbanan då 332 Lundin tvingades till Danderyds sjukhus pga. akut blodsockerbrist 
  • fällningen från 200-båt i början på april utan torrdräkt – kan inte ha varit många grader i vattnet 
  • tiden på Korsö 
  • stridsskjutningarna på Utö 
  • distanspaddling och Överlevnad - 2 dygns paddling och 8 dygn utan mat 
  • känslan av trötthet, glädje och samhörighet 
  • alla befälen
    Epilog
    Efter fem månaders slit fick jag den gröna baskern med Neptuns treudd och har aldrig efter detta, på någon annan plats, upplevt en starkare känsla av samhörighet än den som jag upplevde vid Kust- jägarkompaniet 1993. 

Magnus Andersson, KJ 92/93

2. pluton, KJ 92-93
Foto: Peter-Lorentz Johnsson

Kontaktpersoner för grundutbildningsår 92-93

Vill du hjälpa KJV att hålla kontakten med alla gamla och nya kustjägare? Vi söker kontaktpersoner som kan hjälpa oss med att komplettera befintliga register med rätt kontaktuppgifter och utbildningsår. Eller vill du kanske ordna en plutonsåterträff?

Kontakta Henrik Hessbo via e-post på kansliet@kustjagarna.se för mer information.