Ett år inom Kustjägeriet ger en ung man självförtroende

Det var en kanonvarm dag sommaren -79 då jag förväntansfull tog tåget till Göteborg för att där på KA 4 bli Kustjägare. KA 4 var platsen där alla regoff- och PBS-aspiranter inom Kustartilleriet skulle göra första kursen för att därefter åka till sina utbildningsregementen. Och jag och ett tret- tiotal kamrater skulle bli kustjägare.

Första kursen var väl inte alltför jobbig, mest lära sig att gå och stå, men så kom den dag som jag och alla mina kj-aspirantkamrater hade sett fram emot, dagen för uttagningsmarschen. 30 förvän- tansfulla unga män var kallade och de skulle under ledning av kaptenen Charysczak och löjtnan- terna Eriksson och Palmqvist gå Kustjägarnas uttagningsmarsch. Varmt som i helvetet, mycket att bära, inget vatten och ännu mindre näring samtidigt som det gällde att gå långt, vilket knäckte de flesta. Efter två dagars övning fanns det 15 patetiska människospillror kvar som blev de få som skulle skickas till KA 1 som plutonsbefälselever på den mytomspunna Kustjägarskolan.

Simulanter

Rycket från den relativt lugna tillvaron på KA 4 till ”helvetet” på KustJS var enormt. Här var det inte frågan om att glida med och ”klara sig”, utan här var det uppenbart att vi skulle bli bra soldater eller knäckas på vägen. Och knäcktes gjorde en del av oss. Av de tappra femton försvann fyra styck- en under de två första månaderna pga. fysiska skador. Alla led av benhinneinflammationer i smal- benen som botades med gigantiska sprutor med Butasolidin administrerade av doktor Holter Hult- man, i vars ögon alla sjukvårdsökande beväringar var simulanter. Det kändes som om man hade kvällstjänst varje dag, för man var kroniskt trött, både fysiskt och psykiskt.

GB-aspiranterna skulle rycka in i oktober. Vi PB-elever skulle till dess ha våra gröna baskrar med treudden i och för att få den måste vi ha klarat av 6,5 km snabbmarsch samt stridshinderbanan inom de stipulerade tiderna samt jägarmarschen. Snabbmarsch nöttes minst två gånger i veckan oavsett väder och 6,5 km löpning med packad stridssele, kängor och AK 4 i 30 graders värme var en pina, men efter ett par månader gick också det även om det aldrig blev ett nöje. Stridshinderbanan upplevdes som rolig jämfört med snabbmarschen även om det roliga i att hacka upp is i träsket un- der en luciamorgon kanske kan förefalla lite svårfunnet. 

Marschen

En kall oktoberkväll stod vi alla elva på grusplanen framför kasern två för mönstring av utrust- ning. Vi visste inte vad som var att vänta men hade våra aningar om att det var Jägarmarsch på gång. Ve den som hade fuskat genom att packa med en extra chokladbit eller glömt en persedel. Armhävningar eller springa ett varv runt vattentornet blev straffet. Snabbmarsch till en ilastnings- plats för helikopter för färd ut i terrängen någonstans och här slutar mitt medvetna minne av marschen. Flashbacks om att bära på ett tält 12 långa sträckor, cykla på kronans inte så lättram- pade infantericyklar, paddla klepper i ösregn, gräva grop, stå post i gropen som sakta vattenfylldes samt fylla igen gropen igen, snabbmarsch, snabbmarsch och åter snabbmarsch, otrevliga befäl som inte tillät en att somna, mer eller mindre invalidiserande skavsår... alla ingredienser som behövs för att knäcka en normal människa eller, om man klarar det, boosta ens självförtroende till oanade nivåer. Det medvetna minnet kom tillbaka då vi efter en lång blöt promenad slutligen fick inträda i värmestugan på Myttinge och efter ett par timmars komatos vila förstod att marschen var slut. Målet med tillvaron de senaste två månaderna var nått och baskerceremonin dagen efter då jag och mina tio mer eller mindre förstörda kamrater fick motta baskern ur skolchefens hand sitter fortfa- rande hårt inbränd i pannbenet.

Vår tur

GB-killarna ryckte in och som seden var så härjade vi PBS:are vilt med dem. Armhävningar, gap och skrik, visitationer tidigt på morgonen etc. gjorde de första veckorna till ett helvete för dem och ett nöje för oss som plötsligt insett att vi hade evolverat en bra bit från nivån vi var på vid inryck- ningen tre månader tidigare.

Utbildningen travade på med dagar som aldrig var den andra lik. Vem minns inte kvällstjäns- terna två gånger i veckan, skjutövningarna på Myttinge skjutbana, fanjunkare Wiklunds båtförar- utbildning där det gällde att skilja på pickar och morötter eller löjtnant Wemmenhög som skulle lära ut den ädla konsten att skjuta med 12 cm grk inklusive att bära på de tre 30 kg-bördorna som pjäsen bestod av, eller serganterna Wallmark och Wyke som skulle lära oss hur man skulle bete sig för att drunkna på plågsammast möjligt sätt i KA 1:s bassäng eller Eckas övningar på hur man sät- ter ihop och tar isär en klepperkajak på kortast möjliga tid. Episoder som så här med en titt i back- spegeln får mig att le. Då var leendet betydligt mer ansträngt vill jag minnas.

Vinterövning i Hamra. Bo i snöka, åka utför med kronans vita blixt samtidigt som man har en ”sårad” kamrat i pulkan bakom sig. Den ädla konsten att ta sig uppför ett berg dragandes på en pul- ka full med ved. Misstaget att sparka upp dörren till snökan innan kompisarna i snökan har klivit ur sovsäckarna och plötsligt inse att det är 30 grader kallt och snöstorm utanför. Tolka bakom snö- vessla, stå först i ledet och falla...Fantastiskt roligt och fruktansvärt slitigt.

Vad vore kj utan Korsö? På den här tiden fanns det bara 200-båtar som med vinden i ryggen kunde pressas upp i 20 knop. Inga dagliga resor mellan KA 1 och övningsområdena i ytterskärgår- den alltså, utan sommaren fördrevs på kj:s kollo Korsö. Plutonerna täljde, som seden föreskrev, jät- tejägarkukar som prydde gården framför barackerna. Den värnpliktige kocken arbetade normalt som såskock på Operakällaren, så maten var det inget fel på även om den ibland var baserad på ett obestämbart innehåll från utrangerade grönburkar. Tarzanbanan var dåligt underhållen och innan den fick användas behövdes den befrias från huggormar i cementrören och röjas. På Korsö hals låg då den sägenomspunna plåtbiten från Tirpitz som användes under diverse sprängförevisningar, för på Korsö sprängdes det mycket och ofta. Nära Korsö ligger Sandhamn och dit fick ingen kj ta sig. Men ibland utgjorde den för stor lockelse och brunstiga jägare kunde då blåsa upp sina luftmadras- ser och paddla över sundet till Sandhamn för att där ofelbart råka in i slagsmål i sina försök att sno damerna från det fina seglarfolket som på sommaren befolkade ön. Mycket intressanta historier florerade om tykna seglare som blev upphissade i flaggstången på Sandhamn.

Vad vore ett utbildningsår med kj om man inte paddlade mycket? Kronan på verket var distanspaddlingen där vi plutonsvis paddlade de 100 distansen i fullastade klepperkajaker som med ett fri- bord på fem centimeter betvingade kulingpinade fjärdar. Mysingen i en klepper i styv motvinds kuling är inte kul och lägger man på lite regn också blir det riktigt jobbigt.

Till slut

Allt roligt har ett slut och slutet på detta utbildningsår var två veckors slutövning. Två veckor utan att kliva ur kängorna eller byta kläder är en intressant upplevelse, om inte annat så doftmässigt den dag man tar av dem. Övningen i sig var väl inte så upphetsande. Som vanligt mycket väntan, myck- et transport, lite sova, blött och pissigt, myggigt och sen ett sjujävla tempo när det väl hände något. Jag hade aldrig vetat att varje liten ö i Stockholms skärgård har ett myggrikt träsk i mitten som är en perfekt plats för oplatsens bivackdel. Efter slutövningen var jag väl medveten om detta faktum samt att det bästa myggmedlet är öronproppar.

Depression är den känsla som slår mig då jag tänker på muck. Visserligen fortsatte den militära karriären för mig personligen, men att mucka och bli utkastad ur denna enastående gemenskap som ett år på kj hade bjudit på var pest på jorden. Visst var det slitigt, påfrestande, psykiskt nedbrytande och djävligt en stor del av tiden, men ser man på det i backspegeln så var det lika mycket ett nöje. Det som ett år inom kustjägeriet ger en ung man i form av självförtroende, djävlaranamma och en inställning att inget är omöjligt är obetalbart. Jag skulle därför vilja tacka de som hjälpte till att forma mig och mina kurskamrater till de personer vi, på gott och ont, är; främst Charysczak, lt Eriksson, fj Wiklund, sg Wyke & Wallmark, fk Schörling och lt Wemmenhög. Fler var involverade, inte nämnda och inte glömda.

Björn Nachtweij, som representant för PBS 79-80,
Öhnfeldt, Olandersson, Sahlgren och Tengzelius.Modalen, Pajor, Wachtmeister, Karlsson, Brunell, Nilsson, Öhnfeldt, Olandersson, Sahlgren och Tengzelius.

Förlustelse på stridshinderbanan en vacker höstdag. Foto: Robert Karlsson 

Grundutbildning 1979-1980

Från vänster i första raden: ..., Johan Lindberg, Kari Klint, Modalen, Bengt Håkansson, Per Brissman, H-J Seifert, Bengt Molin, Lars Modin, Mikael Sjölund, Stefan Palmkvist, Carl Leike, Anders Magnerfeldt, Kjell Eriksson, Ingemar Wemmenhög, Sörens- son, Peter Hällström 

Vad hände 1980?

Brokatastrof vid Tjörn. Fritt fram för ” friggebod”. Thomas Wassberg tar guld på 15 km på vinter-OS i Lake Placid. Kärnkraftsomröstningen 23 mars. Oljeplattformen ”Alexander Kielland” kantrar utanför norska kusten. Filmen ”Kramer vs Kramer” vin- ner fem Oscar. Alfred Hitchcock avlider 80 år gammal. Svensk storkonflikt, 750.000 LO- medlemmar lockoutas. Mount St. Helens får ett utbrott. 50 nationer bojkottar OS i Moskva. Björn Borg vinner sin femte raka Wimbledontitel. Filmen ”Sällskapsresan” av Lasse Åberg blir kassasuccé. Krig mellan Iran och Irak. Den fria fackföreningen Solidaritet får officiell status. Ronald Reagan blir USA:s 40:e president. John Lennon skjuten i New York.


Kontaktpersoner för grundutbildningsår 79-80

Vill du hjälpa KJV att hålla kontakten med alla gamla och nya kustjägare? Vi söker kontaktpersoner som kan hjälpa oss med att komplettera befintliga register med rätt kontaktuppgifter och utbildningsår. Eller vill du kanske ordna en plutonsåterträff?

Kontakta Henrik Hessbo via epost på kansliet@kustjagarna.se för mer information.