Ett nummer bland alla andra

Jag hade parkerat min dovhjortsbruna Volvo PV544 av 1962 års modell på grusplan utanför Oscar- Fredriksborg. Vi hade köpt den för ett par år sedan, min fästmö och jag, för 6400 kr. Vi hade betalt huvuddelen med hennes studielån, men jag hade ett bra jobb som arbetsledare på byggen hos Skån- ska Cementgjuteriet (SKANSKA) och hon arbetade också. Jag var byggnadsingenjör nu sedan ett år, tjänade nästan 2000 kr/mån och hade daglig reseersättning därutöver.

Inryckningsorder

Det var en solig brittsommardag och när jag gick ner mot grindarna tog jag fram det lilla bruna kuvertet med det lika bruna meddelandet och kollade igen.

Jag visade upp inryckningsordern i vakten och blev anvisad att gå till kasern två, in på området till vänster och genom ”ber- get”. När jag gick in i bergtunneln tummade jag på inrycknings- ordern och stirrade på de 325 dagarna med utryckning först den 12 september 1969. Jag lämnade nu tryggheten i det civila livet

och känslan av att gå in i det okända förstärktes där för ett ögonblick i tunneln.
När jag kom ut i solen igen och det var samma gamla sol som före tunneln, lättade den tillfälli- ga tungsintheten. På grusgården började det klungas en brokig samling unga grabbar. Klockan 0930 kom det befälspersoner som började ropa upp oss med namn och vi blev uppställda i kompa- ninummerordning. Från och med nu var jag 75 LUNDBERG, ett nummer bland alla andra. Det var så likformningen började. Jag hamnade i 1:a grupp i 1:a pluton för jag tillhörde nog de äldre antog jag. Jag var ju 22 år och hade fått anstånd med inryckningen ett år pga. studier. Det var egentligen märkligt. Jag hade fått en inryckningsorder för år 1967/68 då jag bara hade en och en halv månad kvar på kvällsskolan där jag gick min ingenjörsutbildning. Jag ansökte då om ständig nattpermis för den tiden, men som svar beslutades att jag avfördes från kustjägarna. Det gick inte att kombi- nera kustjägarutbildningen med nattpermission, vilket även jag också senare insåg. Jag var inte nöjd med beslutet och begärde anstånd ett år och så blev det.

Vår plutonchef var fänrik Claes-Göran Hedén och stf var fänrik Bo Sunnefeldt. Dom var jämngamla med de flesta av oss i plutonen, men deras auktoritet var påtaglig och odiskutabel. Det var faktiskt en helt ny värld man hamnat i, med helt nya regler och begrepp, grundlig utbildning och orderdrill som måste inövas och erfarenheter som måste skaffas. Vi skulle ju bli soldater som skulle kunna verka i ett skarpt läge och det var mycket som skulle ”in i ryggmärgen”. Så det var inte fråga om någon ”91:an Karlsson tillvaro”, det skulle fungera på riktigt.

Att det var så, att det var det som det gällde, hade jag nog inte riktigt reflekterat över när jag mönstrat. Jag visste att jag skulle göra lumpen och att jag ville göra något meningsfullt av den tiden. Alternativet att vägra vapen var aldrig något jag tänkt, inte heller att gå och sparka mig trött på en kaserngård i tio månader, eller straffa ut mig som oduglig. Att det skulle bli krig det fanns inte rik- tigt med i min värld. Jag var ett barn av min tid, född ”på grund av freden” efter 2:a världskriget. Uppfödd i en tillvaro där den allmänna uppfattningen bland människorna i vår värld var ”aldrig mer krig”. Det var märkligt egentligen eftersom den tiden nog var en osäker politisk period i Europa och Sverige.

Sovjetunionen hävdade sin övermakt med järnhand i det ockuperade Baltikum och Östeuropa. Man gick in med vapen i Tjeckoslovakien 1968. Sovjet hade provocerat USA 1962 med kärnvapenleveranser till Kuba. USA hade tagit över Frankrikes krig i Vietnam mot kommunismen och i Sverige gick Palme i demonstrationståg i Stockholm tillsammans med Nordvietnams Moskvaambassadör.

Men där gick man som ung grabb invaggad i tron att det drabbar väl inte oss här i Sverige. Man reflekterade inte över det helvete folken upplevde både i Östeuropa och i Sydostasien. Militärtjänsten var något man måste göra och då ville man göra det bästa av värnpliktstiden.

Jag är övertygad om att du som läser denna minnesbok upptäcker att många beskrivna händelser liknar varandra, men ändå har dom alla varit speciella för var och en av oss som upplevt dom. Det är inte heller möjligt att på ett fåtal sidor göra rättvisa åt allt som hänt och som man varit med om. Jag för min del beskrev både befäl och kj-kompisar i vår tidskrift TRUTEN, en satirisk skrift sammanställd på Korsö strax före muck i september 1969. Den var humoristiskt menad, men så här efteråt, kanske för satirisk. Den som känner sig allt för träffad vill jag be om ursäkt, men tänk på att den skrevs när frihetens timme var nära och omdömet påverkat av detta. Det var dessutom en uppgift som en kamrat och jag fick av fänrik Hedén när vi gick vakt någon av de sista dagarna. Det finns som sagt många minnesvärda episoder och jag vill nu ta med några utvalda.

”Gasmasken”

Måndagen den 20 januari 1969 kl 2400 gick beredskapskupplarm. Vi hade då under de första två månaderna lärt oss stå, gå, springa, skjuta och handha utrustning, K-pist och AK 4, samt att lyda order. Allt detta och mycket mer, oftast med språng, enskilt, i grupp eller i pluton. Veckorna efter jul- och nyårsledigheten hade också ägnats mycket åt uppryckningsexercis. Nu började det. Uppställning på kaserngården, två man framför varje pulka som vi fick packa med stora tältlådan och 25 liters vattenflaskan. Vi gick i båtarna över Oxdjupet och klättrade upp för de branta klipporna som stengetter med pulkan efter, normalutrustning på, trosspackning och vapen. P-dygnet hade börjat.

I vårt fall varade det i 52 timmar med olika aktiviteter och så mycket sömn blev det inte för det var inte meningen. Vår förflyttning avbröts ständigt med att vi fick öva att inta skydd i alla möjliga och omöjliga positioner, exempelvis två meter över marken! Denna första natt skulle tälten resas, vakttjänst inledas och schema för eldvakt i tälten upprättas. Det hela bestämdes av befälen så den längsta paus var och en fick på natten var en timme. Fram på dagen var det gaslarm under några timmar. Naturligtvis skulle vi förflytta oss med språng. Det vanligaste sättet för en jägare med mark under fötterna. Du förstår säkert den lättnad med vilken alla formligen slet av sig masken efter några kilometers språngmarsch när korpralen skrek ”Gasmask av!”. Alla utom jag för jag behöll min på. ”Varför tar inte 75 Lundberg av sig gasmasken?” skrek han. ”Jag har ingen gasmask, jag har en skyddsmask, korpral!” skrek jag.

Efter en lång mörkermarsch pulsande i snön i flera timmar nästa natt skulle vi gå i bivack två och två under tältdoket. Även denna gång skulle vi göra upp eld vid fotändan utanför och turas om att vakta elden.

Övningen avslutades, efter överfarten från Värmdö, som sig bör med språng upp från färjan in på kaserngården igen. Hela plutonen beordrades framåtstupa ställ för en uppvisning i ett ansenligt antal armhävningar inför övriga häpna rekryter på regementet. Sedan blev det utdelning av grön jä- garbasker kl 1230 vid en ceremoni i gymnastiksalen.

Nästa dag var det rekrytfälttävlan på Rindö hela dagen med tio tävlingsstationer. De tolv bästa fick rätt till extra ledighet en dag (TjRK 11:32). Förstaplatsen delades av Kj 90 Hagberg i 1:a pluton och kj Lind. Jag kom på 63:e plats och totalt deltog 113 stycken kj.

Iskunskap torsdag den 6 februari 1969

Vi skulle öva att ta oss upp ur isvak. En stor vak var uppsågad i jägarhamnen. Det var en kall vinter 68/69 och isen var två decimeter tjock. Där stod vi på två led och skulle hoppa i, en i taget, med livlina runt midjan och ta oss upp enligt instruktion. Sergeant Axelsson var övningsledare och hade noggrann uppsikt. Jag hoppade i när det var min tur. Jag hade aldrig badat i isvak tidigare och tyckte det var rejält kallt. Jag glömde helt bort instruktionen vi fått och hävde mig upp vid sidan av vaken så fort jag fick huvudet över vattnet igen. ”Kecke” såg naturligtvis mitt agerande och kom rusande mot mig och skrek; - Isen bär inte där, tillbaks igen! Det tog en sekund innan jag fattade. Det var bara att sjunka ner i vattnet igen och ta några simtag tillbaks för att ta sig upp ”där isen bar”! Det var mycket lärorikt och jag minns att det blev väldigt kallt om vristerna när jag kom upp.

Kj 75 Lundberg till höger ”där isen inte bär”, serg Axelsson rusar strax till. Torsdag 6 februari 1969. Foto: Göran Lundberg

Vaktbrickan 10-12 april 1969

Det var veckan efter påsk i början av april och kjkomp skulle ansvara för högvakten på Stockholms slott. Vi hade tränat under nio dagar och även varit på studiebesök på slottet. Jag som är vänster- skytt hade lite problem med att hantera vapenexercisen så jag blev bortplockad från vaktstyrkan när det väl blev dags. Jag fick i stället uppgiften som kasernvakt, inte så uppmuntrande. Hur som helst, strax efter att vår pluton åkt iväg med vaktbussen uppdagades det att de glömt vaktbrickan. Eftersom jag sökte något roligare att göra anmälde jag till dagofficeren Jirbrink att jag med egen bil kunde åka in till slottet med brickan. Jag fick då order om detta och glad var jag att få en utflykt.

Jag hann in till slottet och överlämna brickan och sedan kunde jag också fotografera vaktbytet. Som ni förstår gjorde jag mig ingen särskild brådska tillbaks till Borgen.

Vaktbyte 1:a/2:a plut löser av Grk i april 1969. Foto: Göran Lundberg

Genomsökning på Rörskär torsdag 26 juni

Vi skulle öva genomsökning med upprepade anfall på Rörskär. En ur varje grupp fick i uppgift att gömma sig på ön för de andra att hitta och ”anfalla”. Jag var en av dom som skulle gömma sig. Rör- skär består, som så många ytterskärgårdsöar, av berghällar med många skrevor och lågpunkter, bevuxna med alträd, krypenar, ljung och mossor. Det var en mycket varm sommar 1969. Nästan alla skrevor var torrlagda, så jag letade upp en plats längst bort från plutonens startpunkt på ön. Ett område med ljung- och krypen i en bergsskreva på ca. 3-4 kvadratmeter gick att lyfta upp med rotsystemet sammanhållet. Där under kröp jag in och drog ”täcket” över mig. En efter en av kompisarna uppbringades på ön med skottlossning som resultat. De kom allt närmare min plats. Jag hörde deras röster och plötsligt stod en av mannarna på mitt täcke på min rygg och trampade. Han trampade och gungade men jag höll tyst så han gick därifrån. Nu fanns det inget kvar av ön att genomsöka och hela plutonen stod där vid stranden, så det var inget annat för befälet att göra än att beordra ”fritt fram”. Döm om deras förvåning när jag kröp ur mitt gömsle mitt framför dem.

Distanspaddling Öregrund – Korsö

111 Knutsson,113 Johansson, 82 Berger, 78 Larsson, 91 Wiklund, Sparring och Nilsson. Foto: Göran Lundberg

Distanspaddlingen är ju en av de obligatoriska jägarövningarna. En förflyttningsövning som inte är en tävling men ändå får den prägeln. Vi skulle det här året paddla de 90 distansen från Gräsö/ Öregrund till Korsö. Överstelöjtnant Bergstrand ”vinkade av oss”. Det var lugna vatten ner till Väddö och genom kanalen. Vid kanalens slut tog vi pisspaus och då passerade 2. plut. Vi fortsatte söderut förbi Kapellskär och fick gunga i Ålandsbåtens vågor. Vid Gåsö på Furusundsfjärden pas- serade vi en kontroll och tog sedan vägen öster om Blidö ner över Svartlögafjärden. Nu var det snart bara kontrollen vid Norrön vid Möja och Rödkobbsfjärden kvar. Vi paddlade hela natten. 

Det var då den kom, den här varma och soliga sommarens första sommarstorm. Det började vid fyratiden på onsdagsmorgonen den 2 juli med ösregn till morgonfikat på Ing- arskär på södra Svartlögafjärden.

När vi närmade oss Norrön vid Möja hade det börjat blåsa upp och vi fick verkligen kämpa för att hålla ihop plutonen. Där låg några 300-båtar med Sveriges television ombord. De gjorde ett inslag på tv som man naturligtvis missade. Vi kämpade vidare och var glada över att vi fick gå i lä igenom Bockösundet vid Lökaö. Men värre skulle det bli. Vi kom ut på Rödkobbsfjärden och när vi såg Korsö torn fick vi förnyade krafter, men de sinade snart för nu var det full storm.

Det visade sig svårt att hålla ihop plutonen. En del valde en västlig rutt och andra rakt syd. Vi blev utspridda över hela Rödkobbsfjärden. Nu gällde det bara kanot för kanot. Att ta sig över till varje pris. Kj 72 Norelius och jag var ordinarie par i kanoten. Eric var en lång och kraftig jägare som satt i fören och jag satt i ak- tern och styrde och höll takten. Vi kämpade på bra men blev allt tröttare. Nu var det inte bara att paddla. Vi fick anstränga oss för att parera varje våg också. 

När vi närmade oss Stora Rödkobb, några distansminuter norr om Björkö, kom övningsled- ningen i båt och vinkade in oss på läsidan. Dom var väl oroliga och ville samla ihop plutonen. Vi fick en stunds vila, men sa att nu måste vi ge oss av ut på den sista biten in till Korsö.

Väl hemma på Korsö igen, 33 timmar efter starten i Öregrund, hade vi kämpat de avslutande ca tio distansminuterna i tio timmar. Resten av dagen till nästa morgon blev det sömn och vila. Sedan fick vi höra att grk-plutonen var först till Korsö och klarat sig undan det mesta av stormen. Jag tror dom gjorde distanspaddlingen på totalt 24 timmar.

78 Larsson och 117 Löfgren vid start av distanspaddlingen 1 juli 1969. Foto: Göran Lundberg

Korsö torn aug 1969

Många enastående prestationer utfördes av oss kj under våra övningar. Uttrycket att ”inget är omöjligt för en kustjägare” hade fått sin inne- börd. Som ett ”understatement” av den devisen kan jag påminna om att det var den här som- maren som den första människan satte sin fot på månen!

Men det var sällan att något befäl utmärkte sig, med ett undantag. Det var fänrik Bo Sun- nefeldt. Vi skulle ta oss ned från Korsö torn, 23 m till marken, med lina och mellanhopp. ”Tarzan Sunnefeldt” tog sig ner med endast ett mellanhopp och det tog han bara någon meter ovan mark! Det var strongt.

Muck den 12 september 1969

Mitt val att utbilda mig till kustjägare är inget som jag någonsin ångrat. Jag utmärkte mig aldrig som den bäste i någon enskild ”gren”. Jag var nog bara strax över medel, men min styrka var an- vändbarheten i de tillämpade övningarna och min ledarstil. Jag hade slutbetyget tio, nio, nio och blev faktiskt tillfrågad om jag ville söka tjänst efter muck. Det var däremot aldrig något jag över- vägt, men jag tycker att tiden på kustjägarskolan var värdefull. Jag fick lära mig att under extrem fysisk och psykisk press med bibehållen kontroll och moral utföra och lösa svåra uppgifter i strid och liknande situationer. Positivt var att kamratandan var bra, det var aldrig några kontroverser eller någon mobbning. Alla gjorde sitt bästa för att lösa uppgiften. Jag tycker också att befälen var bra och gav en balanserad omvärldsbeskrivning kring förbandets uppgift. Det som möjligen sakna- des var belöning när vi jobbat bra.

När all personlig utrustning skulle lämnas in och kvitteras på Korsö den 11 - 12 september 1969 visade det sig att min sovsäck saknades när jag skulle hämta de sista persedlarna på mitt rum i ba- racken. Jag skrev en AFSE-blankett och gick till flaggjunkare Larsson för att få den godkänd. Men han trodde mig inte och krävde att jag skulle ersätta den med pengar. Det var något som jag absolut inte ville acceptera. Så där stod vi med olika uppfattning mot varandra. Larsson som var en väldigt bestämd befälspersonlighet hade tydligen fått ett ont öga till mig dessa sista dagar. Han trodde mig helt enkelt inte. Men rakryggad stod jag på mig och yttrade att jag ger mig aldrig. ”Den låg i mitt rum och sedan var den borta” sa jag. Han gav med sig och godkände förlustanmälan. Indignerad över misstron tog jag emot ”afsen” och gick till inlämningen av den sista utrustningen. Så slutade min 1:a tjänstgöring 1968/69 vid KJS med en ifrågasatt ärlighet.

På kvällen samma dag klockan 20.00 samlades vi till muckarpartaj på Stallmästargården i Stock- holm och firade vår tid tillsammans. Jag hade tagit initiativ till arrangemanget och beställt bord. Det blev en lyckad middag. Vi var 25 stycken som åt och drack och notan som delades gick på 1846 kronor inklusive servering. Så avslutades en oförglömlig tid tillsammans och vi skildes för att var och en gå sin egen framtid till mötes.

75 Lundberg, kj 69

Kj 80 Bohn och 75 Lundberg under rast på Södra fältet Rindö i april 1969. Foto: Göran Lundberg

Grundutbildning 1968-1969

Sittande från vänster i första raden: Nilsson, ..., Victor Phalén, Frenered, H-J Seifert, Lars Modin (fd Larsson), Bo Strömgren, Per-Erik Bergstrand, Bengt Molin, Victorsson, Erland Larsson, Cleas-Göran Hedén, Ingemar Wemmenhög, Wilhelm Lagerman, Gerle, Torbjörn Widmark,
Stående från vänster i andra raden: Esbjörn Nyström, Encke 

Vad hände 1969?

Sovjet utför den första dockningen i rymden. Yassir Arafat blir ledare för PLO. Golda Meir blir regeringschef i Israel. DDT blir totalförbjudet i Sverige. De Gaulle avgår som president. Alexander Dubcek avskedas. Heyerdahl korsar Atlanten med sin papy- rusbåt Ra. Filmen ”Easy Rider” har Sverigepremiär. Neil Armstrong och Edwin ”Buzz” Aldrin landar på månen. Sharon Tate mördas av Charles Manson. Woodstock-festivalen lockar 400 000 besökare i tre dagar. Sveriges Radio bojkottar EM i diktaturens Grek- land. Olof Palme blir statsminister. USA landar ytterligare en gång på månen. Samuel Becket får nobelpriset i litteratur. Vild gruvarbetarstrejk i LKAB. Hongkong-influensan däckar 180.000 svenskar.


Vi söker kontaktpersoner för grundutbildningsåret 68-69

Vill du hjälpa KJV att hålla kontakten med alla gamla och nya kustjägare? Vi söker kontaktpersoner som kan hjälpa oss med att komplettera befintliga register med rätt kontaktuppgifter och utbildningsår. Eller vill du kanske ordna en plutonsåterträff?

Kontakta Henrik Hessbo via epost på kansliet@kustjagarna.se för mer information.